Med folket mot stjärnorna - Art Bin

–I ÅR SKA VI GE DOM, stod det med anledning av avtalsrörelsen.
Gunnar undrade vad det var de skulle ge dem, hade de inte tillräckligt
redan, direktörerna? Helikoptrar och månsemestrar. Det var det fina fram-
tidssamhället som regeringen snackade om vid varje val. Själv hade
Gunnar en gammal folka som han och Britta åkte en tur i ibland.
Gunnar ville hem. Hem till sin förort. Fast egentligen var det väl Britta
han ville hem till. Hon jobbade på långvården på Sabbatsberg som sjuk-
vårdsbiträde, 48 år. Efter 18 års äktenskap var deras förhållande inte sär-
skilt glödande längre. Ibland var det rent av kyligt när de hade sina kon-
troverser om hans rökande. Men de 18 åren hade ändå gett honom någon
sorts trygghet att komma hem till, även om hem var en bikupa av betong
i Norsborg.
Om den här dan ville ta slut ändå, tänkte han och så var matrasten slut.
Men inte arbetsdagen,
När Gunnar kommer ut har alla tre maskindjävlarna stannat och klumpar
av plast hänger mellan formarna. Han får basen över sig. Den hedervärde
Bertil som brukar vara ute och slå runt med produktionschefen på helgerna.
Gunnar låter skället rinna av som på en gås. Plasten har stelnat i insprut-
ningskanalerna så det tar sin tid att få igång allt igen. 43 minuter närmare
bestämt. vilket kostar företaget ca 2 000 kr. Och klockan är tio över två.
Klockan sitter precis över porten ut mot omklädningsrummen och
Gunnar bestämmer sig för att inte se på den på riktigt länge för att han ska
kunna bli glatt överraskad över hur mycket den har hunnit bli när han ser
på den nästa gång. Det är en märklig psykologi det här att få tiden att gå.
Gunnar använder pallyftaren till att hissa upp en ny 850 kilossäck och
vräka ner i blandaren. Han får hela tiden stötar av statisk elektricitet när
18