Med folket mot stjärnorna - Art Bin

tycka om varandra lite mer, älska lite mer, det var det jag gjorde ...
(Skratt, applåder.)
–Haha, ja det där var fint sagt tycker jag, men nu har vi varit så all -
varliga ett tag så nu ska vi ha lite musik ...
[blankrad]
–Men försök fatta, det är jobbigt som fan att plötsligt inte ha nåt att göra
på dagarna, bara gå här.
–Nog finna det att göra alltid, du kunde tvätta eller städa undan lite tills
jag kommer. Det kunde du ju till och med göra förut när du hade jobb.
Vem vet om du överhuvudtaget kommer tillbaka igen till fabriken!
Till sist såg han bara hennes tjatande mun. Inga ögon. Bilden var
beskuren. Så kopplades ljudet bort som när TV:n var trasig. Gunnar såg
bara Brittas mun som tjatade. En röd fuktig massa som formade sig till
ord för döva öron. Så krympte utsnittet ytterligare och huvudvärken kom.
Nu såg han bara luckan mellan hennes framtänder och tungan därinnan-
för som oavbrutet formade bokstäver, bokstäver, bokstäver. Detta var
kanske en scen ur le Clezios ”Äktenskapet”. Det enda han visste säkert
var, att han inte tyckte om det.
–Jag tror jag går ut ett tag, sa han.
Gunnar gick med snabba irriterade steg omkring bland trappor, prång
och skyltfönster i sin förort. Inte en själ. Affärerna var stängda och då
avfolkades gatorna snabbt. Han sparkade till en ölburk som skramlande
åkte utför en trappa och så småningom la sig till rätta i en vattenpöl till-
sammans med några gula löv.
Han var nu i det tillståndet då man retar upp sig på småsaker och egent-
ligen vill bli uppretad för att få anledning att svära och sparka omkring
78