Med folket mot stjärnorna - Art Bin

luta huvudet i handen på ett sådant sätt att han såg nästan ihoprullad ut
där han satt. Klara var också en sådan dar ormmänniska men satt ovanligt
rak i sin stol på betryggande avstånd.
–Ser du inte väl mörkt på det nu, sa hon, vi har ju en del celler på
arbetsplatserna.
–Jovisst, men det är droppar i havet. Det är som i socialismens barn-
dom, socialismen finns på ett håll och arbetarrörelsen på ett annat, det är
farligt det där!
–Vi får börja marknadsföra Stjärnan lite bättre, tillsätta ett reklamut-
skott i partiet.
De satt tysta ett tag. Hon tyckte det var intressant att höra sådana dar
saker från hans jobb. Han behövde inte oroa sig. Hon kände att det fanns
ett korn av sanning i alla fall i det han hade sagt. Det var dialektik det här.
Och hon tyckte verkligen om honom när han blev så där allvarlig. Men
nu tänkte hon byta ämne.
–Kommer du ihåg den där tanten som jag hjälpte hem häromdagen, hon
som höll på att kollapsa på trottoarn? Ja, jag tänkte att jag skulle hälsa på
idag, så jag gick upp dit men det var ingen som öppnade, så jag ringde på
hos grannen. Hon hade åkt in på sjukhus igår fick jag reda på.
–Vad var det då som hade hänt?
–Det var hjärtat. Jag hade inget speciellt för mig så jag åkte till
Sabbatsberg och hälsade på. Men hon kände inte igen mej. Det var knappt
jag kände igen henne förresten. Har du varit på en sån där avdelning nån
gång?
Nicklas skakade på huvudet.
–Dom ligger där som mumier, fortsatte Klara. Hellre dör jag några
54