Med folket mot stjärnorna - Art Bin

Det blir tyst en stund. Gunnar är medveten om att han inte var särskilt
rolig, men det var i alla fall en ny infallsvinkel.
Människan kan hållas vid liv längre och längre, fortsätter Britta på sin
sida om köksbordet, med en massa preparat. Samtidigt slits folk ner i
arbetslivet allt tidigare. Snart lever man väl halva sitt liv hospitaliserad
med en slang i var ände.
–Vad är det för mening med ett längre liv om man inte kan utnyttja det
till något? summerar Gunnar problemet.
–Vad är överhuvudtaget meningen med livet, säger Britta och utvidgar
frågeställningen. Vad har man egentligen uträttat?
–Hörrödu, vi är väl inte döda än?
Nej vi är väl inte det. Typisk pubertetsdiskussion det här egentligen.
–Man måste ta det som det kommer.
–Fast det kanske inte är så svårt att dö. Jag menar livet är ju inte så sär-
skilt, så man missar ju inget egentligen.
Britta fixerar hela tiden en punkt på tapeten bakom Gunnar.
–Men det blir bara svart! Gunnar låter dramatisk. Han undrar tyst om
Britta tittar på honom eller väggen bakom eller kanske rakt igenom
honom.
–Inte ens svart, säger Britta och ser plötsligt Gunnar i ögonen igen. Det
blir ingenting alls, som att sova utan drömmar.
–Egentligen är det väl värst för dom efterlevande ...
–Det finns många som bara skulle vara glada att vara av med en.
Britta tänkte på sina kamrater på sjukhuset. Fanns det någon där som
skulle sörja. Knappast avdelningssköterskan i alla fall. På jobbet har man
egentligen inga vänner. Men man måste stå ut med varann för att man
103