Med folket mot stjärnorna - Art Bin

7 .
Situationen var exakt densamma som förra gången, Nicklas och Klara och
två tekoppar. Men scenen var denna gång Klaras lägenhet på Wollmar
Yxkullsgatan. Det hade inte
gått tre veckor.
–Jag har drömt om dej
varenda natt, men jag tror
inte att det är kärlek. Du är
mer som en avbild på nåt
sätt, sa Nicklas och tillade
sedan:
–Fy fan, jag känner mej som en stor djävla skit!
Klara svarade med en nästan omärklig höjning av ena ögonbrynet. För
övrigt var hon tyst, hon ville inte förstöra tystnaden med fel ord. Det här
skulle hon stå ut med hade hon bestämt sig för.
”Underlig form av kommunikation
detta, tänkte han, att lyssna
på en skiva tillsammans.
Inte ett ord, ändå pågår ett
samtal ...”
–När jag var på väg hit, fortsatte Nicklas, var jag övertygad att jag skul-
le dö. Bli påkörd av en lastbil eller knivhuggen i T-banan. Det är alltid så
när jag är på väg mot nåt som jag sett fram emot länge. Som att träffa dej
t.ex. Det är som om det vore meningen att jag inte skulle få det. Alltså
måste något hända. Om jag var strandsatt på en öde ö i tretti år och lycka-
67