Med folket mot stjärnorna - Art Bin

–Nej! Helge brast i gråt och slog med armarna. Fästfäst ...
–Ska vi stänga fönstret?
–Ja-a, säger Helge lättat, fönstret var det, så dum jag är, ni får förlåta
mej ...
Nu var han i alla fall färdigtvättad. Gun var ute med tvättvattnet och
Britta smorde in hälarna som höll på att bli blålila, ett typiskt tecken på
början till sår. Helge såg skamsen ut.
–Du Gun, du får nog komma hit med vatten igen, sa Britta och sniffa-
de med näsan. Han har gjort på sig igen.
Och båda försökte göra proceduren igen med friskt mod utan att verka
förbannade. Men det var inte alla som kunde det.
När de kom ut i korridoren hade de andra redan fått upp Linnea, avdel-
ningens friskaste patient. De hade inte hittat någon rosett till håret, så de
hade tagit en sådan där röd och guldfärgad rosett fran en chokladask hon
fått av skuldmedvetna släktingar. Det såg lite lustigt ut men Linnea ver-
kade stolt över sin frisyr.
Erland ringde och Gun gick in till honom. Erland var 78 år gammal och
hans njurar hade slutat fungera. Urinen var som sirap. Han hade inte långt
kvar. Hans små pliriga ögon, som satt på var sin sida om en väldig näsa,
blev allt tröttare för var dag. Han fick mer och mer morfin.
Alldeles nyss hade de vänt honom enligt vändschemat. Många patien-
ter hade annars antidecubitusmadrasser som är ständigt genomströmmade
av luft, så att patientens läge ändras en aning hela tiden. för att förebygga
liggsår. Men en sådan hade inte Erland. Han hade vändschema.
Han var svag och orkade inte röra sig. En frisk person vänder sig i
sängen minst en gång i halvtimmen när han sover. Enligt schemat skulle
43