Med folket mot stjärnorna - Art Bin

Gunnar tar på sig de gamla hörselkåporna och när han gör den armrö-
relsen känner han sig som en astronaut som tar på rymdhjälmen.
Formsprutorna glänser i grönt som rymdskepp. Gunnar öppnar luckan
och ser sina händer hacka bort lite plast som fastnat. Blev det något fel på
styrenheten i detta ögonblick skulle han krossas av formhalvor som på 0,2
sekunder trycktes ihop med 180 tons tryck, under 0,5 sekunder kyldes och
sedan gick isär igen på 0,3 sekunder.
Förra månaden hade packningstjejerna vid bandet fått sig en rejäl
chock. Det var när Magnussons händer kommit åkande på transportban-
det mot packbordet. Tjejerna orkade inte jobba mer den dan utan gick
hem. Det blev ett avbräck i produktionen. En personalmatsal l Örebro fick
inte 90 000 plastmuggar i tid. En industrimässa i Älvsjö blev utan sina 20
000 cocktailglas för engångsbruk, stackare satar. Så stänger Gunnar grin-
den igen och formhalvorna rusar ihop automatiskt.
18 minuter i fyra stämplar Gunnar ut, den här dagen liksom alla andra.
Han tar bussen till Ropsten och sedan T-banan.
Stockholms tunnelbana var en underlig skapelse, 100 km tunnlar i mar-
ken där metalliska mullvadar var tredje minut genomkorsade den under-
minerade staden. Då och då stannade de, öppnade sina sidor och släppte
in några rädda, jäktade, vilsna, glada, tjocka människor som gömde sina
ansikten bakom varsin tidning tills var och en var framme vid sin grotta.
Där åkte de på ett band upp till ytans koloxidångor och en helt annan
värld än den de lämnade. Hur kunde de någonsin vara säkra på att det var
samma? Tåget kanske gått 100 mil, passagerarna kanske sovit en transsi-
birisk sömn i mullvadsgångarna. Kartorna var kanske felritade, kaklet på
väggarna var kanske bara en förevändning för något hemskare? T-centra-
20