Med folket mot stjärnorna - Art Bin

sig. Inte hade han fått skorna på sig ordentligt heller. I hastigheten hade
han vikt plösen ner i skon. Gunnar byggde upp adrenalinhalten mer och
mer.
Fan, inte ens skorna kan man få på sej rätt, tänkte han och ökade tak-
ten. Han försökte inte rätta till felet, nejdå naturligtvis inte, då skulle han
ju inte ha det att reta sig på längre.
–Fan! sa Gunnar sammanbitet och sparkade till en stolpe.
Det gjorde ont, ytterligare ett välkommet irritationsmoment.
–Förbannade stolpe, frustade Gunnar.
Han avskydde T-banan, med dess elljus och pissoaratmosfär. Så för att
ytterligare plåga sig gick han ner där. Den första han mötte skulle han
klippa till bestämde han sig för. Jodå, för fan det skulle han, rätt mellan
ögonen. Nu var han uppladdad.
Den första han mötte var grannfrun.
–Goddag, goddag!
–Goddag! Faan, tänkte Gunnar. Ingenting funkar längre.
Och sedan satt han på tåget i riktning mot Ropsten.
Vid Mariatorget gick Gunnar av. Säkert var någon av langarna i farten.
Den här gången skulle han fananamma inte köpa några djävla småbarn-
strippar. Ett par kapslar det var vad han behövde. Men det var nästan folk-
tomt. Gunnar gick förbi fontänen och såg sig om. Han kände sig villrådig
ett tag. Men han hade ju numret till en kille förstås.
Så många kontakter man får i det här sammanhanget, tänkte Gunnar,
såna som man aldrig träffar annars, Han satte fart mot telefonkioskerna,
nästan uppe vid Hornsgatan, och gick in i den vänstra. Det luktade gam-
malt öl i kiosken. Och så var det ingen som svarade heller. Gunnar lät
79