Med folket mot stjärnorna - Art Bin

själv. Han såg på Klara där hon satt, hennes konturer mot stolen. Nicklas
längtade efter hennes kropp men ännu mera efter hennes själ.
–Jag törs inte ta steget, sa han. Då vore du död i morgon.
Han märkte att hon grät.
–Tvärtom, jag vore dubbelt så levande.
Klara tittade inte upp. Nicklas kände instinktivt att han borde trösta
henne. Som en sekundsnabb scen i en film, såg han sig själv slicka bort
hennes tårar. Men så sa han:
–Jag vill inte att det ska ta slut. Det är bara det. Jag vet att det tar slut.
Allt som har en början har ett slut.
Nicklas kände sina egna tårar bryta fram.
–Det får inte ta slut. Haha. Det tar alltid slut, nästan skrek han ut.
Klara satt stilla och tittade rätt ut i luften, blank i ansiktet. Hon kom
ihåg Freuds teorier som hon läst i psykologin. Om kvinnonaturen som var
så oärlig och svåråtkomlig så all sexualforskning fick baseras på mannens
erfarenheter. Men det här hade han inte förutsett i sina teorier.
Nicklas samlade sig.
–Om jag ger mej in i ett förhållande vill jag att det ska vara länge. Det
skulle kännas meningslöst om det tog slut efter tre veckor eller tre måna-
der eller tre år! Vafan skulle man göra sen? Ge sej på nästa s.k. livspart-
ner som nån djävla filmstjärna?
–Tror du inte det kunde vara givande under den tid det varade i alla fall,
kanske hjälpte båda parter enormt? Men man kan ju utvecklas olika, det
har man inga garantier emot. Ingen skriver ut en 5-års garantisedel åt dej,
oskulden tillbaka vid reklamation.
Nicklas grät hejdlöst nu.
70