Med folket mot stjärnorna - Art Bin

Alla såg beundrande på henne, enda kvinnan i församlingen, när hon
pratade. Tänk så engagerad hon lät! Det klädde henne.
–Det är naturligtvis inte så där rätlinjigt, fortsatte hon, men nog märker
man när man jobbar i industrin att fan det här är ju för djävligt, det här
måste vi ändra på. Men sen får man kanske ett jobb på kontor t.ex., lite
renare, stressigt kanske, men ändå djävligt annorlunda, då tänker man
gärna att ja visst har dom ett helvete men jag orkar inte, inte idag, nån
annan gång, det finns så många andra som kämpar.
–Jo det stämmer nog, sa Bosse, så därför tror jag att det här systemet
med yrkesrevolutionärer, dom anställda vi har på tidningen och så, dom
löper en djävla risk att komma på sne om dom sitter och skriver för länge
om revolutionen utan att ha nån kontakt med arbetarna ute på fabrikerna,
eller med folk överhuvudtaget förresten, deras jobb och problem.
Under diskussionens gång hade det sakta blivit mörkt ute. En sådan där
djupblå kväll. Plötsligt ringer Klaras väckarklocka som står på sju minu-
ter i åtta, tolv timmar för sent. Den blir snabbt tystad.
–Klockan åtta! säger Janne, ja se studenter dom kan ligga och dra sig
länge dom om morgnarna!
Nicklas satt och tittade ut genom fönstret. Kände de andra också hur
det ännu brände i ansiktet efter den första riktiga solskensdagen på länge?
Nicklas rev sig i sitt lossnande hår. Peter gjorde ett försök att systemati-
sera diskussionen.
–Vad säger du då Nicklas, du är så tyst?
–Nja, jag tänkte på en grej i det här vi läste till idag om det klasslösa
samhället, det tycker jag är väldigt abstrakt på något sätt, som science fic-
tion.
32