Med folket mot stjärnorna - Art Bin

–Var hon så svag?
–Nej, men du vet, hon skulle få andra trädtoppar att titta på!
–Hur blir man själv om 20-30 är? Tänker du aldrig på det?
Gunnar studerar baksidan av sin kaffesked.
–Det är just det jag gör, säger Britta och lutar sig bakåt mot ryggstödet.
Hon lägger armarna i kors över bröstet och fortsätter:
–Vi som är lite äldre på avdelningen, dom andra är ju mest unga flick-
or, vi har ju inte så långt dit själva. Jag skulle inte vilja ligga där själv,
vården blir ju bara opersonligare för varje år.
–Vi får väl sköta om varandra hemma så länge det går.
–Jodu, du vet inte vad det vill säga. Man kanske inte klarar nånting
själv, tvättning, gå på toaletten, man bara ligger som ett paket. Då är det
skönt för många att inte behöva belasta en släkting utan bli skött av någon
neutral person.
sånt!
–Äsch det tror jag inte, har man känt varann halva livet gör man väl
Gunnar såg verkligen ut som om han menade det. Britta tänkte att det
förmodligen var hon som skulle få sköta honom i så fall. Hon var visser-
ligen ett par år äldre än han, men han var mest sliten, av bullerolyckan, av
gaserna, av rökandet.
–Det kommer snart att finnas lika mänga åldringar som medelålders.
(Britta gör en paus och tänker efter.) Befolkningspyramiden blir fyrkan-
tig och varje vuxen skulle bli tvungen att ta hand om en åldring.
–Jaha, det låter lovande. Dom får väl annonsera, ge era barn en åldring
i födelsedagspresent, köp hem en redan idag, levereras komplett med
stickning eller snus ...
102