Med folket mot stjärnorna - Art Bin

Hon blev orolig förstås, men han kunde just inget förklara. Men å andra
sidan så läste hon ju psykologi så det skulle väl ordna sig.
I sängen låg de bara tätt intill varandra som när åskan går. Han kysste
henne i armvecket och tyckte nästan att han kände pulsen därinne. De när-
made sig varandras nivå igen.
Känslan av att hon fortfarande existerade, känslan av hennes hår i hans
ansikte fick till slut musklerna att slappna av, darrningarna avtog och tan-
karna saktade ner tempot. Han andades ut, djupt.
–Jag är rädd att du tolererar mej bara som nån sorts terapi, sa han mot
kudden, att du är rädd att jag ska göra nåt dumt. Det känns djävligt tas-
kigt, som om man bara tog men inte gav nåt. Jag ar djävligt känslig för
kritik från dej, du skulle kunna döda mej med ord om du ville.
Hon smekte honom över ryggen. Han undrade hur länge varje beröring
från henne skulle kännas lika sensationell. Vad var det som hände i krop-
pen när man blev blasé? Något pH-värde som sjönk? Någon potential-
skillnad i hjärnan som blev mindre? Några reversibla kemiska processer
som ändrade riktning? När skulle det bli en vägg mitt i deras frukostbord?
Han kysste henne på halsen, precis på gränsen mellan kropp och själ.
–Man måste ha rätt att vara lessen också, sa hon men inte med ord.
93