Med folket mot stjärnorna - Art Bin

Erland vändas var tredje timme och han var aldrig uppe ur sängen utan
låg där dag och natt.
–Jag vill ligga på sidan, kved han.
–Ne-ej, vet ni vad, nu har ni bara legat 20 minuter på rygg, nu får ni allt
försöka ligga så här i två timmar till.
–STÖN!
Lisa behövde de inte bry såg om längre. Hon hade fått en svår form av
hjärnblödning, subaraknoidalblödning. Minsta variation i blodtrycket
p.g.a. glädje eller sorg kunde spränga den lilla blodlevern i hjärnan.
Därför hade hon blivit flyttad till neurologen, där hon fick ligga i ett
mörkt, tyst rum utan kudde, utan tankar, i veckor. Ingen radio, ingenting.
Bara sin egen belägenhet.
Britta mindes vad som stod i vårdyrkesboken om den här blödningens
prognos: tillfrisknande kan inträffa, ungefär som om det vore frågan om
en ytterligare komplikation.
Så det var bara Maria, cancerpatienten, kvar för Guns och Brittas del.
Hon skulle dö om några månader, alla visste det, Maria också. Men de
hade en tyst sammansvärjning tillsammans, ingen nämnde det, man pra-
tade i stället om vad som skulle hända nästa sommar och sådant.
Hon var en tunn och fin gammal kvinna med svävande hår och inga
ögonbryn. Men hon hade en optimistisk uppsyn. Dessutom var hon lite
röd, lite radikal, och brukade läsa alla sorters tidningar med stort intresse.
Men hon började bli så svag och trött nu att hon inte orkade.
För tio år sedan hade hon haft handskaffär vid Odenplan. Fanns den
kvar, undrade hon, höll den nye ägaren på än? Britta övervägde för en
sekund om hon skulle svara: Ja-adå, dom säljer så fina saker så! Men hon
44