Med folket mot stjärnorna - Art Bin

varken ville eller kunde luras.
–Det är parkeringshus där nu, sa Britta. Hon hade suttit och hållit Maria
i handen.
–Jag misstänkte det, sa hon nyktert och utan sorg i rösten.
–Britta, kom hit ett tag.
Det var avdelningssköterskan som ropade. Hon stod alldeles vid
vädringsrummet under klockan.
–Du vet lika väl som jag att det inte håller att pladdra med patienterna
så där, fortsatte hon, vi hinner bara inte.
–Och du vet lika väl som jag att om inte några gjorde det, så vore det
här en patientfabrik och inte ett sjukhus.
–Men nu är det så: Vi kan inte prata med patienterna, börjar dom så är
det bara att vara hård och be dom hälla tyst!
–Hörrödu, jag har jobbat 1 25 är med det här. kom inte och lär mej ...
varför inte ättestupan då lika gärna? Varför inte bara ha ett patientnedkast
på varje våning med krematorium i botten?
Sköterskan har svårt för det där med ironi.
–Ja-ja, det där får du väl lägga i förslagslådan i så fall!
Klara vaknade upp mellan klibbiga lakan, för öppet fönster. Sommaren
från igår var kvar där utanför. Luften var stilla och kvalmig och huvudet
värkte en aning. Hon hade sovit alldeles för länge och var fortfarande
dödstrött i värmen. Det var lördag och det kändes som om det var något
särskilt den här dagen, historiens vingslag eller något ditåt.
45