Med folket mot stjärnorna - Art Bin

Klara, Janne, Gunnar och Britta fick sällskap från polishuset. Det
hade börjat snöa. De kände inte varann förut men var nu med i olika
stadsdelskommittéer. Flingorna som föll var vita, Polishuset stod upp
som något på ett absurt julkort, men på marken var det bara slask.
De räddade sig ner i T-banan och hann just precis in i en vagn innan
dörrarna stängdes. Några sekunder stod de handfallna innan de kom
sig för att sitta ned.
–Tänk att vi hann!
–Häng med hem till oss på en kopp vetja, sa Britta.
De bytte vid T-centralen, det var ovanligt mycket folk i vagnen för att
inte vara rusningstid och alla pratade ivrigt med varann. Två herrar med
snömodd på skorna diskuterade livligt Aftonbladets ledare. Vad hade
hänt? Var det kanske bara deltagarna från någon partikongress som var
ute och reste?
–Jag jobbar på Sabbatsberg, sa Britta.
Klara reagerade direkt.
–Ja, tyckte jag inte att jag sett dig nånstans!
Diskussionerna blev alltmer högljudda i vagnen. En dam i sjuttioårsål-
dern med grått hår och små oinfattade glasögon och käpp sa till en finnig
ung man mitt emot:
–Tro mej, regeringen visste om alltihop!
–HORNSTULL!
En man med affischer under armen klev av. På perrongen stod en
annan man med en klisterburk och väntade. Tåget accelererade igen. På
väggen inne i vagnen satt en rakvattenannons med bild på en välrakad
man med bakåtkammat hår. Han verkade bekant på något sätt.
130