Spelreklam och spelberoende - Statens folkhälsoinstitut

sådan terapis effektivitet fick personerna under upprepade tidsperioder stå
framför en spelautomat med mynt i handen, med uppmaningen att stå
emot frestelsen att spela (67). Tanken bakom denna typ av terapi är att när
suget efter att spela inte tillåts leda till handlingen att spela (belöning uteblir)
så kommer responsen (suget) på stimuli (spelautomaten) att minska
efterhand (utsläckning). Rent teoretiskt är det således tänkbart att spelberoende
som ser spelreklam och känner ett sug efter spel, men som avstår
från att spela, därigenom släcker ut impulser till att spela. Spelreklamen
skulle enligt denna teori bidra till att göra det lättare att sluta spela för dem
som har viljestyrka nog att i en första fas stå emot impulser att spela. Det
finns dock inget i vad de intervjuade har berättat som ger stöd för detta, vilket
i och för sig inte är att förvänta om teorin vore giltig. Utsläckningen
torde ske gradvis i små steg som för individen borde vara svåra att skilja från
annat som påverkar processen att sluta spela. Det kan emellertid invändas,
från ett kognitivt perspektiv, att det måste tas hänsyn till vilka betydelser
som människor ger till reklamen och dessutom att återfall i spel beror på
samspelet mellan en rad olika faktorer (se kapitel ”Tidigare forskning om
spelreklam och spelproblem”). Hur som helst framstår det som orimligt att
en sådan eventuell positiv effekt av spelreklam skulle uppväga de negativa
effekter som reklamen har på utbredningen av spelproblem.
Antal spelberoende i Sverige som påverkas
slutdiskussion 109
I denna studie upplevde 20 procent av de spelberoende att spelreklam
påtagligt hade påverkat dem, 56 procent att påverkan hade varit marginell
och 24 procent att reklamen inte hade haft någon betydelse alls. Det är
svårt att utifrån dessa siffror säga något om i vilken utsträckning spelreklam
bidrar till spelproblem i samhället. För det första inkluderar ”påverkan”,
som termen används i denna studie, att bli frestad till att spela, vilket
inte betyder att personen verkligen spelar. För det andra är gruppen så liten
att det överhuvudtaget är vanskligt att generalisera från förhållanden inom
den till en större population. För det tredje är det inte säkert att gruppen av
intervjuade är representativ för dem som i Sverige sökt hjälp för spelberoende
hos behandlingsenhet eller stöd i kamratförening. För det fjärde är det
inte känt hur de svenskar som söker hjälp och stöd för spelproblem förhål