Boken ”Mars” kan laddas ner här

Vid ett stort meteornedslag bildas ofta breccia
där berget delvis splittras och delvis smälter. Det
delvis smälta berget kyls ner så snabbt att alla
splittrade stenbitar inte hinner smälta. Resultatet är
berg där man tydligt ser inneslutna stenbitar.
Området i mitten av nedslagsområdet trycks
snabbt ner och studsar på någon minut upp igen och
bildar en upphöjning i mitten av kratern. Denna
formation finns tydligt i Mossalafjärden. Ön heter
Fjärdskär. I kraterns mitt kommer berget att hettas
upp ofantligt. Eftersom upphettningen och
avsvalningen sker mycket snabbt är det inte självklart
att bergets struktur behöver förändras speciellt mycket.
På fjärdskär finner man skiktad granit som osökt för
tankarna till ett vulkanutbrott under vattnet. Djupet på
platsen var vid istidens slut kanske tvåhundra meter.
Vid ett stort meteornedslag kommer marken att
splittras och sten och grus kommer att flyga lång väg.
Mossala och Åvakratrarna är fullständigt icketypiska i
detta avseende. De ofantliga mängderna grus som
borde hittas runt kratrarna saknas i praktiken helt.
Däremot är kraterkanterna tydligt sönderslagna. Vad är
orsaken till detta? Fysikerbröderna Silén konstaterar
att detta endast skenbart är ett problem. Om nedslaget
skedde då området fortfarande var täckt av inlandsis
och om isens tjocklek var en kilometer eller mer så
bildades ofantliga mängder splittrad berggrund.
Orsaken till att vi inte hittar några stora mängder
stenkross är att berget bestod av is som nu har smält.
Endast stenar som slagits loss nära nedslagets centrum
bestod av verklig bestående sten.
De sönderslagna kanterna med rätt skarpa
brottytor vid Mossalakratern tyder på att kratern inte
126⁠⁠