Boken ”Mars” kan laddas ner här

på vägen.
Vi hade Nya Zealand synligt långt nedanför oss
i väster då Walter konstaterade att vi hade ett
problem. Mätning av lufttrycket i Tellus visade att vi
långsamt förlorade luft. Tryckförändringen var så
långsam att den inte utgjorde någon risk i sig. Vi
stängde de lufttäta skotten mellan den nedre våningens
luftsluss, boningsutrymmena, styrkabinen och
växthusen. Vi följde med tryckförändringen på
läsplattorna en stund och kunde konstatera att trycket
endast förändrades i den nedre luftslussen. "Vi går ner
vid Whanganui National Park" sade Walter. "Vi
försöker komma underfund med vad som förorsakar
läckaget innan vi fortsätter." Vi landade utan problem
på en liten äng omgiven av träd som var några meter
högre än Tellus.
Jag använde en ultraljudsdetektor för att hitta
läckan medan vi ännu flög. Ett för en människa
ohörbart ljud kan göras hörbart genom att kombinera
ljudet med ett referensljud med nästan samma
frekvens. Om man multiplicerar t.ex. det svaga
visslandet från en läcka i luftslussen som ligger på
ungefär 42 kHz med en referenssignal på 40 kHz så
kommer man att få två nya frekvenser f1 = (42 kHz -
40 kHz) = 2 kHz samt f2=(42 kHz + 40 kHz) = 82
kHz. Den senare signalen som är summan av
frekvenserna är ohörbar medan skillnaden mellan
frkvenserna ligger mycket lämpligt i det hörbara
området. I praktiken brukar man göra referenssignalen
justerbar så att man kan lägga skillnadssignalen var
man vill i det hörbara området. Samma typ av mätare
kan användas till att lyssna på fladdermöss. Eftersom
ultraljud breder ut sig rätlinjigt ungefär som ljus kan
man röra detektorn över det misstänkta området
46⁠⁠