Boken ”Mars” kan laddas ner här

3,6 miljoner km. Tellus fyra VASIMR jonmotorer ger
en acceleration på ca. 10 mm/s² vilket precis går att
detektera genom att låta ett föremål flyta fritt,
tyngdlöst, i Tellus. Accelerationen märks så att
föremålet långsamt börjar driva från sin ursprungliga
position. Även då jonmotorerna körs för fullt kommer
besättningen att vara i praktiken tyngdlös. Tellus
behöver sålunda accelerera i ungefär en vecka för att
uppnå en hastighet som tillåter flygning till Mars. I en
kärndriven rymdfarkost finns det ingen anledning att
inte låta motorerna vara igång under hela resan först
för att accelerera farkosten och sedan för att åter
bromsa in den.
Bill fortsatte "Med hjälp av jonmotorerna kan
man med mikroacceleration korrigera också relativt
stora fel i flygbanan. Tellus är också försedd med små
konventionella raketmotorer som backup till
jonmotorerna för små bankorrektioner och kontroll av
farkostens rotation, dessa är inte tänkta att användas i
normala fall eftersom bränsleförbrukningen är hög"
konstaterade han.
Bill visade nu ett antal bilder på hur en
VASIMR jonmotor är konstruerad och beskrev bränslet
joniseras innan det accelereras i motorn. En annan
lika viktig fråga som han behandlade var tankning av
nytt bränsle för returfärden. Vi utgår från att vi med
stor sannolikhet kommer att hitta vatten i form av is
på Mars. Vi kan enkelt utvinna vatten ur mark som
innehåller is genom att helt enkelt värma upp marken
på elektrisk väg. Om vi till äventyrs inte hittar vatten
kan vi använda plan B som betyder att vi utvinner
koldioxid direkt ur marsatmosfären. Vi behöver
komprimera marsatmosfären och kyla den för att
utvinna ren koldioxid som lagras i form av kolsyreis.
"En jonmotordriven rymdfarkost måste i
praktiken vara kärndriven eftersom energibehovet är
31⁠⁠