Boken ”Mars” kan laddas ner här

Walter "d.v.s. man matade in väte d.v.s. protoner i
olika metaller. Under lämpliga förhållanden kunde
man visa att stora mängder värme producerades i
materialet. Rätt snabbt antog man att det var fråga
om kärnreaktioner eftersom den kemiska energin i
materialet inte kunde förklara den producerade
energin. Majoriteten av världens fysiker, precis som
vid tidigare stora upptäckter, antog att det var fråga
om humbug. Elektrokemisterna Fleishmann och Pons
förnedrades och förlöjligades och man anklagade dem
för vetenskaplig förfalskning.
Titta på problemen med att bygga Tokamak
fusionsreaktorer menade man. Man behöver en
temperatur på miljontals grader kombinerad med en
mycket exakt kontroll av plasmaparametrar,
föroreningar i plasmat och tillräckligt lång
inneslutningstid för att reaktorn skall fungera. Kom då
inte och påstå att samma reaktion kan göras i ett
provrör på köksbordet! Det man glömde bort var att
det antagligen inte var fråga om samma reaktion och
att omgivningen i de olika fallen var helt olika."
"Jag trodde kallfusion var en bluff" sade Sofie.
"Namnet kallfusion är fel" fortsatte Walter. "Då man
studerade energiproducerande material i samband med
så kallad kallfusion märkte man att reaktionerna inte
stämde. Fusion av väte även inne i ett material borde
ge upphov till både kraftig neutronstrålning och till
gammastrålning. Det borde alltså vara väldigt enkelt
att ställa en strålningsmätare brevid reaktionskärlet
och den borde skrika som besatt. Problemet var att
mycket lite neutroner detekterades och detsamma
gällde röntgen och gammastrålning. Slutsatsen var
naturligtvis att värmeproduktionen inte fanns och att
198⁠⁠