Boken ”Mars” kan laddas ner här

fötterna när man är lätt som en fjäder.
Väl uppe på Tellus kunde vi se att två paneler
ännu måste putsas. Det visade sig att den grova
smutsen var lätt att sopa bort. Mera problematiskt var
det att det på ytan verkade finnas ett vaxliknande
skikt som var jobbigt att få bort och i vilket damm
helt tydligt lätt fastnade. Att putsa panelerna var
betydligt besvärligare än man skulle ha trott. Man kan
kanske jämföra situationen med att under vattnet
putsa bort slam från en horisontell skiva då man
dyker. Det finns inga bra fasta punkter. Då man börjar
sopa bort skräp från panelens yta åker man själv åt
motsatt håll. Det började gå bättre då vi lärde oss hur
man skulle hålla sig fast med ena handen medan man
sopade med den andra. Vi hade precis blivit färdiga
med grovsopningen då Sonya över radio påpekade att
vi hade högst fem minuter tid på oss innan det var tid
att komma in igen. Vi använde tiden till att med
tygdukar försöka skrapa loss det vaxlika skiktet från
en panel. Efter det som kändes som ett ögonblick fick
vi order att komma in igen.
Det fanns ingenting annat att göra, vi
kontrollerade att det inte låg kvar verktyg efter
rengöringen och kröp därefter ner längs skrovet. Det
måste vara så här djur känner sig då de klättrar ner
längs ett träd med huvudet före tänkte jag.
Efter ett ögonblicks väntan visade luftslussens
indikatorlampa grönt och luckan gick att öppna. Vi
kröp in genom luckan och kunde ett ögonblick senare
höra väsandet då luft släpptes in i luftslussen.
Samtidigt kände jag hur styvheten i dräkten försvann
då trycket utanför dräkten plötsligt var lika högt som
trycket i dräkten.
Då vi hade tagit av oss dräkterna hade Walter
258⁠⁠