Boken ”Mars” kan laddas ner här

visade navigatorn på min läsare att vi närmade oss
Kraterön. Walter lät Tellus långsamt sänka sig ner mot
den välbekanta landningsplatsen. Då vi hade kanske en
kilometer kvar såg vi två ambulanser stå vid sidan av
fältet med blåljusen på.
Tellus svävar nästan på platsen i luften ovanför
landningsplattan. Marken stiger långsamt uppåt mot
oss. Några små skakningar känns i Tellus. Vi är
tillbaka på moder Jord.
"Vi har landat" konstaterade Walter. "Bill, gå
ner och öppna den nedre luftslussen. Lars spänn loss
Sonya och Sofie och gör dem klara att tas ut."
Tellus storlek, eller egentligen luftslussens
storlek gör att det inte lönar sig att använda bår för
att lyfta ut de skadade. Vi använde en lyftsele kopplad
till en öggla mitt i kabintaket till att fira ner först
Sonya hela vägen igenom luftslussen ner till marken
och därefter Sofie.
Vi kunde via skrovkamerorna se hur Sonya och
Sofie placerades på bårar medan ambulanserna
backade närmare Tellus. Bårarna lyftes in i bilarna och
vi såg bilarna köra iväg med blinkande ljus. Jag
märkte plötsligt hur mina ben skakade och jag måste
ta ett stadigt tag i en stol för att inte falla omkull.
När den värsta spänningen hade släppt fanns det
tydligen inga krafter kvar.
Jag hörde Walter tala med kontrolltornet på
marken. "Skicka över en bil och några karlar. Vi
behöver hjälp med att ta oss ut. Vi klarar inte av att
klättra ner till luftslussen."
Jag insåg plötsligt att den svaghet vi kände inte
enbart berodde på strålskador utan den viktigaste
orsaken vara att vi sedan starten från Mars i huvudsak
hade varit tyngdlösa. Våra kroppar var helt enkelt
282⁠⁠