Boken ”Mars” kan laddas ner här

flytande form. Vissa droppar kom att göra en så lång
flygtur att de hann svalna på vägen ner, därav
glasdropparna.
Vi gjorde ett varv runt Tellus och kontrollerade
att farkosten trots en resa på miljoner kilometer inte
hade synliga skador. Efter att ha konstaterat att det
inte syntes några skador, utom blod från
fågelkollisionen vid starten meddelade vi besättningen
i Tellus att vi tar en titt på kraterranden. Kraterns
rand är på ungefär en halv kilometers avstånd. Trots
rymddräktens vikt var det skönt att sträcka på benen.
Mars dragningskraft är ungefär 40% av jordens vilket
betyder att man trots dräktens vikt känner sig lätt
jämfört med att gå på Jorden.
Innan vi kom fram till kraterranden
kontrollerade vi noga hur kanten såg ut. I likhet med
Tellus var vi inte intresserade av att plötsligt råka ut
för ett ras. Det visade sig att marken utom ett tunt
lager pulverliknande stoft var fast och till sin
konsistens rätt långt påminde om gammal hopsjunken
kristalliserad snö. Då man skrapade med foten kunde
man tydligt se att marken var skiktad och att
jordlagren hade olika färger och olika täthet. Jag antar
att man ur skiktningen kan beräkna jordlagrens ålder
ungefär som man gör med skiktad lera på jorden.
Återfärden till Tellus gick utan komplikationer.
Väl inne i luftslussen med hjälmen borttagen kände
man igen en lukt som påminde om lukten då man slår
sten mot sten samt en annan doft som jag gissar kan
vara Perklorat. Finns det månne möjligheter att
utvinna oxidator för en raketmotor för fast bränsle ur
marken?
Efter ytterligare rekognosering beslöt vi att
flytta Tellus närmare kraterväggen. För att bygga en
158⁠⁠