Boken ”Mars” kan laddas ner här

temperaturen med ca. en halv grad. Resultatet var att
Tellus långsamt började sänka sig mot planeten Mars
yta.
Då vi hade kommit ner till höjden två kilometer
ovanför kraterbotten gav Walter order om stopp.
Lyftmotorn kyldes ner lite mera och skeppet hölls
orörligt över kratern. "Vi tar nu en paus och studerar
kratern med hjälp av teleskop" meddelade Walter. "Vi
söker en jämn plats för Tellus att landa på, marken
bör vara tillräckligt fast för att hålla Tellus döda vikt."
Vi åt en enkel middag medan vi studerade
marken under oss. Efter ett grundligt sökande hittade
vi en jämn plats som låg ca. 500 meter från
kraterväggen. Då vi diskuterade landningsplatsen kom
vi fram till att vi inte ville lägga skeppet direkt intill
kraterväggen eftersom vi inte kunde ta risken att råka
ut för ras. I ett senare skede kunde man tänka sig att
flytta skeppet närmare kraterkanten om vi uppfattar
detta som riskfritt.
"Vi går nu ner till 10 meter och tittar på
landningsplatsen" meddelade Walter. Tellus svävade
som en såpbubbla just ovanför markytan. Plötsligt såg
vi hur kraterväggen började komma närmare. Ute såg
vi ett dammoln flyta förbi. Jag kände plötsligt hur jag
nästan inte kunde stå upprätt då Tellus plötsligt
accelererade uppåt. Walter hade genast då han såg
skeppet börja röra sig reagerat instinktivt och tvingat
skeppet att stiga vilket samtidigt gav mera utrymme i
sidled. "Vi råkade ut för en liten virvelvind, de är inte
ovanliga på Mars" konstaterade Walter. "Vi söker oss
längre in mot mitten av kratern och gör ett nytt
landningsförsök". Tellus började långsamt röra sig mot
mitten av kratern samtidigt som marken började
komma närmare. "Fem meter" konstaterade jag då vi
147⁠⁠