Boken ”Mars” kan laddas ner här

gjuts bildar en reguljär riktad struktur. Materialet blir
en supraledare då den kyls i flytande kväve.
Då materialet blir supraledare kommer de i
materialet ingående strukturerna att bilda
resonanskammare för högenergetisk elektromagnetisk
strålning som erhålls då materialet spontant
sönderfaller. Resultatet är en framdrivningsmekanism
som inte utnyttjar raketprincipen (aktion/reaktion).
Resultatet är att Tellus är otroligt lätt i jämförelse med
konventionella rymdfarkoster som till 90% eller mera
består av bränsle.
Tellus flygs ungefär som ett luftskepp. Farkosten
hänger helt enkelt i lyftmotorn som alltid verkar i
motsatt riktning mot tyngdkraften. Nära en stor massa
ger det inga problem eftersom allt uppför sig naturligt.
På längre avstånd från en planet börjar andra faktorer
spela in såsom solens och månens läge i förhållande
till farkosten. Ute i fri rymd är det normalt endast
solen som kan användas som "stöd". För flygningen till
Mars väljer man en lämplig startpunkt på jordytan som
tillåter att man accelererar vertikalt upp från jordytan
mot den punkt där Mars kommer att befinna sig om
några veckor. Om banan har beräknats lite fel kan
man under flygningen korrigera den med hjälp av
VASIMr plasmaraketmotorerna. Ett riktigt stort räknefel
vid start från Jorden eller Mars kan leda till en
extremt lång rymdfärd, något man bör undvika.
Beräkning av flygbanor etc. är idag mycket
enklare är på 1930-talet eftersom det nu finns goda
datorer ombord. Gamla Tellus var helt beroende av
förberäknade tabellerade flygbanor. Det är också enkelt
idag att bestämma farkostens exakta position i
solsystemet. Tellus dator kan själv mäta vinklar till
alla planeter som för tillfället kan ses och från detta
27⁠⁠