Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

I Lundbergs diagnosmaterial som konstruerats drygt trettio år senare, använder
sig illustratören även här av rosetter. De har då placerats i håret på de gestaltande
figurerna för att markera vilka som är flickor respektive pojkar. Den ”kulturella
artefakten”, det vill säga rosetten, används för att styra in barnet mot ett korrekt
bildval som möjligen bekräftar att det uppfattat den lästa texten felfritt. Finns här
fler aspekter att ta hänsyn till än att uteslutande hävda att diagnosresultatet visar
på barnets läsförmåga? Samtliga fyra bilder kan tolkas som att ”Tomas läser för en
liten flicka”. Att Tomas läser utesluter då inte att barnet både håller i boken och
kommenterar läsningen. Uppfattar barnet liten som ett signalord, så finns det ett
barn som verkligen är mindre i förhållande till de andra barnen. Det barnet har
kort hår, och behöver möjligen ingen rosett som de större flickorna.
Bildremsa ur diagnosen: ”Vilken bild är rätt?” Se här ovan.
Lundbergs diagnos genomfördes närmast rituellt under 2003 på samtliga
elever i årskurs 3 i en Norrlandskommun. Enligt författaren mäter diagnosen
barnens läsförmåga. Psykologiska och avkodningsprocessuella förklaringar ges
till resultaten (Lundberg & Leven 2001). Oavsett vilket undervisningsprogram
som respektive lärare följt/följer, förväntades de involverade lärarna använda den
aktuella diagnosen. Med Kullberg som referens, menar jag att detta är problematiskt.
Det aktuella diagnosmaterialet representerar outtalat ett förhållningssätt
till och uttrycker därmed signaler på rekommenderade arbetssätt för läs- och
skrivundervisningen under de tidigare skolåren. Diagnosen är utformad enligt en
djupt rotad rätt- och feltradition som också återfinns i olika typer av färdighetstränande
material. Rättningsproceduren blir skenbart okomplicerad, samtidigt
som resultatet riskerar att etikettera barnet med en belastande brist eller skada.
Härutöver finns en stark tilltro till den snabba diagnosen som ett framför allt
effektivt verktyg för att ge läraren en sammanhållen bild av situationen i klassen
(Lundberg & Leven 2001). 1 Diagnosens tillförlitlighet styrks genom en omvänd
argumentation, det vill säga, lärarna bekräftar att resultaten överensstämmer med
de bedömningar som redan gjorts över tid inom undervisningens ram (Lundberg
& Leven 2001). Genom att följa vad barnet faktiskt gör i den autentiska skolsituationen,
kan uppenbarligen läraren förutse det aktuella testresultatet (Clay 2002, s
163