Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

Lärares och lärarstudenters berättelser om lärarutbildning
De data som producerats och dokumenterats under förstudien har jag ännu
inte haft möjlighet att arbeta med i sin helhet. Så här långt har jag analyserat ett
intervjusamtal med två högskolelärare och ett intervjusamtal med två lärarstudenter.
Utskrifterna och bandinspelningarna av dessa intervjusamtal är vad jag i
föreliggande text benämner mitt material.
Culler (2002) var en inspirationskälla för analysarbetet. Han diskuterar berättelsen
i termer av ”story”(s 169) och ”discourse” (s 170). I sin indelning utgår
han från den ryska traditionens begrepp fabula och sjuzhet, där fabula avser en
berättelse som en serie av händelser och sjuzhet den berättelse som återger vad
som hände. Han skiljer därmed mellan händelserna i sig och den diskursiva presentationen
av händelserna. För att kunna konstruera en berättelse måste först
händelserna identifieras, för att därefter ordnas temporalt. Culler utgår från analys
av litterära texter. Om jag överför hans resonemang till mitt material kan jag
förstå identifiering av händelser som identifiering av något som förefaller vara av
särskild betydelse för den som talar, till exempel på grund av att det återkommer
ofta i samtalet eller omtalas med särskild emfas. Genom att ordna dessa händelser
med avseende på tid, kan skilda berättelser framträda beroende på hur jag ordnar
händelserna. Jag ser här en koppling till Ingrid Heymans (1998) beskrivning av
hur hon prövar olika intriger i berättelsen om Beata. Jag menar, att detta tydligt
visar på att det inte gäller att rekonstruera berättelsen sådan den ”var”, utan att
visa på en av möjliga bilder. Heyman skriver:
Min konstruerade berättelse har inga anspråk på att vara ’den rätta’
och är inte vare sig objektiv eller ’sann’ i korrespondensteorins mening.
Men den är en bild. (s 86)
I analysen av mitt material blev ett första steg att identifiera händelser utifrån
kriteriet att det som omtalas bekräftas genom uttryck som ”ja, precis”, ”det
känner jag igen”, ”jag håller med”. Ett andra kriterium var att det som omtalas
återkommer ofta i samtalet och omtalas med intensitet. Det innebär att den som
talar använder emfas genom uttryck som ”det är det verkligen” eller ”(väldigt)
mycket”. En konsekvens av detta är att det som får möjlighet att framträda är
händelser som ger uttryck för det som samtalsdeltagarna bekräftar i varandras
berättelser och som de betonar. Kriterierna för dessa ’händelser’ var inte bestämda
på förhand.
Det var i mitt arbete med att läsa och lyssna till materialet som de framstod
som fruktbara. Valet av kriterier ska ses som ett uttryck för min ambition att
förhålla mig ’följsam mot sakerna’ (se t ex Bengtsson 1999, s 9–49).
339