Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

årskurser. Enkätfrågorna rörde elevernas fritidsintressen, TV-program de såg,
böcker och tidningar de läste samt musik de lyssnade på (Ibid. s. 89).
Elevers integritet
Garpelin (1997) hävdar att om man studerar människors handlande i relation
till andra och den mening de ger egna och andras handlingar är det ”oförsvarligt”
att inte reflektera över hur ens handlingar under fältarbetet förhåller sig till
forskningsetiska principer och vad som upplevs som moraliskt rätt i relation till
människorna som deltar (Ibid. s. 49). Han pekar på dilemmat att han dels vill
skydda elevernas integritet genom att försvåra att de kan bli igenkända, dels visa
dem uppskattning för deras bidrag genom att inte allt för mycket förvanska bilden
av dem. Genom att i texten bibehålla den gruppstruktur som fanns i klassen finns
risken att ungdomarna kan känna igen grupperna och att flera elever kan identifiera
egna och andras utsagor, medan han bedömer det som osannolikt att någon
lärare skulle kunna identifiera eleverna (Ibid. s. 71 f). Garpelin lät de fingerade
namnen följa kön, vilket han tror kan öka risken att elever känns igen. För att
motverka detta är antalet namn som förekommer reducerat. Särskilda åtgärder
vidtogs för att ”skydda de ungdomar som jag upplevt att i vissa avseenden befunnit
sig i ett mer eller mindre utsatt läge”. Ungdomarna informerades om att de
möjligen kunde känna igen varandra, men att ingen utomstående skulle kunna
göra det. Garpelin påpekar dessutom att avhandlingen skulle publiceras först efter
det att klassen lämnat skolan (Ibid. s. 72) och återkommer även i slutet av texten
till problemet med hur ”mycket man kan och bör ljuga när man använder ett
material som ligger så nära viktiga förhållanden för ens uppgiftslämnare”. Med
hänvisning till HSFR:s etikregler har han försökt anonymisera elever genom att
”vissa detaljer och omständigheter är förvanskade” (Ibid. s. 162).
Många elever i Lundgrens (2000) undersökning ville läsa i hennes fältdagbok
och försökte ofta ta den ifrån henne, vilket ledde till att hon såg sig tvungen att
skriva på lösa papper eller inte alls i elevernas närvaro. Hon tillät inte att eleverna
läste hennes anteckningar, men ibland gav hon efter och läste upp delar av det
som berörde just den elev som var nyfiken. Vissa elever accepterade Lundgrens
erbjudande och skrev själva i anteckningsboken, vilket gav inblick i händelser och
teman som annars skulle ha gått henne förbi (Ibid. s. 14). Med de förtroenden
som elever gav under de tre åren försökte hon handskas varsamt, ”där etnologen
ibland velat förmedla, har privatpersonen bitit sig i tungan”. Trots att många elever
insisterade på att deras namn skulle vara med i avhandlingen valde Lundgren att
inte lämna ut dessa, eller några andra (Ibid. s. 16).
Även Molloy (2002) förde öppet anteckningar under sina besök i klasserna,
och gav förklaringen att hon inte ville blanda ihop vad hon såg och hörde i de fyra
olika skolorna som hon besökte. Hon tillät att elever som ville fick läsa hennes
203