Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

slut var det ett Sverige med skakigt självförtroende som mötte det nya millenniet
och det talades allt mer om behovet av historisk fostran. Ett exempel på det är den
nationella informationskampanj om förintelsen, Levande historia, som på initiativ
av regeringen drog igång 1997. Projektet har omvandlats till myndighet med
uppgift att ”främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med
utgångspunkt i Förintelsen”. 23 Hösten 2003 beslöt riksdagen att historieämnet
skulle bli ett obligatoriskt ämne på gymnasieskolan. 24
Ämnet har också varit en del av läroplanens kvalificerande kod, främst som en
allmän medborgarkompetens. Denna aspekt betonades särskilt från 1920-talet.
Men det var det nya ämnet samhällskunskap som blev medborgarämnet framför
andra. Historieämnets kvalificerande kod kan emellertid sägas ha förstärkts genom
uppdraget att utveckla elevernas interkulturella kompetens. Ytterligare en aspekt
på ämnets förändrade villkor är att läroplanerna från och med Lgr 80 har blivit
allt mindre utförliga vad gäller historie undervis ningens innehåll.
Det interkulturella perspektivet i kursplanerna för historia
Skrivningarna i kursplanerna öppnar möjligheter att till föra ett interkulturellt
perspektiv och behandla identifikationsgrundande fenomen som nation och etnicitet
som historiskt betingade konstruktioner. Men texterna förmedlar på samma
gång tvehågsenhet och osäkerhet inför det perspektivet. Att ta utgångspunkt i
vad som format den historiska identiteten skulle kunna tolkas som ett sätt att
framhäva elevens rätt att uppmärksamma sitt kulturella arv oavsett till vilka delar
av världen som trådarna löper. Men kursplanen förbinder kulturarvet med den
”svenska och nordiska, inklusive den samiska, samt den europeiska kulturen”. En
tolkning av följade passage i kursplanen för grundskolans karakteristik av ämnet
pekar mot en tolkning där det individuellt unika och olika former av kollektiva
tillhörigheter knyts samman med kunskaper om svensk/nordisk historia.
Genom att studera historia och knyta ihop generationers erfarenheter
kan en djupare kulturell identitet utvecklas. I en gemensam referensram
ingår kunskaper om den egna historien, hembygdens historia och
grunderna i den svenska och nordiska historien
Vad som avses med ”gemensam referensram” är inte tydligt eftersom det ingenstans
diskuteras vad som är ”gemensamt”, vad ”ramarna” skulle omfatta och
vilka som är ”grunderna”.
Enligt målbeskrivningarna för gymnasieskolan skall eleverna till ägna sig ”insikter
om kulturarvet och dess skiftande innehåll för olika människor och olika
nationella minoriteter”. Här betonas att kult ur arvet är öppet för olika tolkningar.
Men under rubriken ”Ämnets syfte och roll i utbildningen” skrivs att utbildningen
265