Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

samt att bli betraktade som tjänstemän. I denna strävan var lärarinnorna med
sin borgerliga bakgrund en tillgång, ett kulturellt kapital, som bidrog till att höja
kårens anseende. Lärarnas och lärarinnornas olika klassbakgrund var ett tydligt
mönster i yrkets rekryteringsbild långt in på 1900-talet. Efterhand kom emellertid
det växande kvinnliga inslaget i folkskollärarkåren att uppfattas som ett
hot, inte minst av de manliga lärarna. Christina Florin menar att detta berodde
på den gängse nedvärderingen av den kvinnliga arbetskraften. Kvinnorna ansågs
prestera sämre än männen och det betraktades som en naturlig sak att de hade
lägre löner än dessa. Ur de manliga folkskollärarnas synvinkel äventyrades således
professionaliseringen och löneutvecklingen om lärarinnorna blev för många. I
det läget, menar Florin, utvecklades en uteslutningsstrategi mot folkskollärarinnorna.
Manliga egenskaper lyftes fram som särskilt värdefulla för skolan och
kvinnornas kompetens ifrågasattes. För att säkra den manliga lärarmajoriteten
könskvoterades utbildningen. En annan åtgärd vidtogs år 1906. Då genomdrev
ecklesiastikministern och folkskolläraren Fridtjuv Berg ett riksdagsbeslut som gav
de manliga folkskollärarna högre lön än lärarinnorna. Tidigare hade lönerna varit
lika, åtminstone på pappret. Syftet med lönebeslutet var att säkra den manliga
rekryteringen till folkskolans katedrar.
Riksdagsbeslutet följdes av en 40-årig period med återkommande konflikter
mellan folkskolans lärare och lärarinnor, av vilka den sista inföll under andra
världskriget. Då upplevde de manliga lärarna att lärarinnorna utnyttjade beredskapsinkallelserna
till att skaffa sig egna förmåner. Dessutom började radikala
folkskollärarinnor argumentera för att tjänstetillsättningar enbart skulle ske efter
de sökandes formella meriter och att samtliga utlysta tjänster skulle vara öppna för
båda könen. Bland de manliga lärarna uppstod ett motstånd mot dessa uppfattningar
(FT 1940–1945). Viktiga aktörer i dessa strider var lärarorganisationerna.
Den äldsta organisationen var Sveriges allmänna folkskollärereförening, SAF, som
bildades 1880. Föreningen, som utgav Svensk läraretidning, hade delvis idealistiska
målsättningar. Man ville verka för folkskolans och folkbildningens bästa samt
främja sammanhållningen inom lärarkåren. Läraryrket tycks ha uppfattats som
ett kall och de fackliga målsättningarna hade inte någon framträdande plats i
föreningens stadgar. Medlemskåren bestod av folkskollärare av båda könen samt
av småskollärarinnor. År 1906 grundades Sveriges folkskollärarinneförbund av
en grupp radikala folkskollärarinnor. Förbundets främsta mål blev att kämpa för
likalönsprincipens återinförande. Nästa större lärargrupp som organiserade sig
var småskollärarinnorna, som 1918 sammanslöt sig i Sveriges småskollärarinneförening.
Två år senare följdes deras exempel av de manliga folkskollärarna, som
grundade Sveriges folkskollärarförbund (Nilsson 1997; Olsson & Utas-Larsson
1988). De nya organisationerna valde att stå kvar inom SAF, som uppenbarligen
aspirerade på att vara ett överordnat samlingsorgan för folkskolans lärarkategorier.
273