Västerbottens museum

KJELL LUNDHOLM
flera norrländska vattensystem finns påtagliga boplatskoncentrationer
just inom området ungefär halvvägs mellan hav och fjäll.
Till sist skall här behandlas den femte topografiska faktorn, boplatsernas
koncentration invid forsar. Inom Lycksele sn finns vid
Ume älv sammanlagt tio forsar och i anslutning till åtta av dessa
kan också boplatser konstateras. Dessa forsar tycks vara av två
slag, dels Hällforsen, Kvarnforsen och Toskforsen, där omgivningarna
består av sandiga stränder och åsar samt där älvens lopp
också vidgas. Inom dessa områden skulle därför även tidigare
nämnda topografiska och geologiska faktorer ha en gynnsam effekt.
Tuggenforsen, Snaraforsen och Flottarforsen förefaller
i huvudsak ligga inom moränområden. Boplatser vid dessa
forsar skulle således vara exempel på fyndlokaler inom vanligtvis
bosättningsfientliga områden. Däremot tycks Rusforsen, Bålforsen
och delvis även Tuggenforsen inte ha inbjudit till bosättning.
Dessa forsar ligger också inom moränrika områden där samtidigt
älvens lopp smalnar. Forsarnas gynnsamma effekt har ej kunnat
eliminera de övriga negativa faktorerna och leda till uppkomst av
boplatser.
Koncentrationerna av boplatser vid forsar skulle kunna förklaras
av flera samverkande orsaker. I första hand brukar påpekas,
att vid dessa platser hade jägar- och fiskarfolk goda möjligheter
till fiske, kanske främst då på strömlekande fisk. Laxfisket har
under långa tider fram till våra dagar varit av stor betydelse för
bebyggarna vid forsarna. Dessutom kunde dessa platser användas
för jakt genom att viltet drevs fram mot forsen och ned i älven
för att där omkomma i strömvirvlarna. I detta sammanhang
bör erinras om Nämforsen i Ångermanland, där på de kala hällarna
hundratals bilder av jaktbart vilt har ristats in i magiskt syfte
för att fångstfolket skulle kunna få ett säkrare jaktbyte.
Under en tid då älvarna var de naturliga kommunikationslederna
genom älvdalarna från havet till fjällområdena utgjorde
också forsarna lämpliga rast- och omlastningsplatser. Härvid skulle
samma förhållande gälla såväl för stenålderns fångstmän som
för senare tiders nybyggare fram till dess att det nutida landkom-
92