Västerbottens museum

GÖRAN ROSANDER
ne har tå-"remmen" kunnat göras av bockhorn (bild 20). Hälremmen
anses vara uppfunnen av en norrman omkring 1850 och
innebar något av en revolution.
Även samernas skidor hade tårem (läder eller senor) och en
därifrån vinkelrätt utgående rem, avsedd att snöras runt hälen
och vristen.
För näbbskor kunde det räcka med enbart tårem, vilket bl. a.
länge varit fallet i Finland.
Bindslets senare utveckling har främst försiggått i Norge. Redan
på 1880-talet användes en fast bindning av rotting ("spanskrör"),
ofta delvis överklädd med läder. På Hagens bindning
(1890) var rottingen ställbar med hjälp av en metallklämma, den
första reglerbara bindningen.
En viktig förbättring kom med Huitfeldts bindning 1894. Den
var försedd med fasta tåjärn och en hälrem av läder. Remmen
försågs senare med stramare — 1904 patenterad av S. Ffoyer-
Ellefsen — en princip, som återfinns på de flesta hälremmar än
i dag. Modellen blev en världsartikel och dominerade helt fram
till omkring 1930.
I Norge tillkom i början av 1900-talet ytterligare en mängd patent,
t. ex. ett där bindningen hade en vid framänden fastspikad
lädersula försedd med tårem och bakhälla och avpassad för skon.
Liknande konstruktioner i plåt fanns även.
En principiellt annorlunda bindning kom med Bergendahlsbindningen
(1913), senare avlöst av "rottefellan". De fixerar
pjäxans främre del i tåjärnet med hjälp av en fjädrande bygel,
medan hälen är fri. Piggar från tåjärnets horisontella platta går in
i sulans undersida.
På huitfeldtsbindningen och dess efterföljare gick järnet genom
det horisontella remhålet i skidan. Det första patent av någon
betydelse, vilket placerade järnets horisontella del ovanpå
skidan, var Marius Eriksens från 1920. Därigenom kunde bredden
mellan tåjärnen regleras.
30