Västerbottens museum

GÖRAN ROSANDER
Stundom finns på myrfynden i stället två rännor. Enstaka nyare
belägg på detta finns på sameskidor från hela Nordskandinavien.
I södra Jämtland och i Härjedalen har vid senaste sekelskiftet
tillverkats vargrännarskidor med tre rännor. Formen återfinns
f. ö. på moderna backskidor.
Telemarksskidan saknade ursprungligen ränna men erhöll sådan
på 1890-talet. Ungefär samtidigt började man i en del fall
förse skredstången med ränna.
Rännan har varit okänd utanför Skandinavien, Finland och
ryska Karelen före sportepokens inträde.
SKIDSTAVEN
Skidstavens kronologi och utveckling är delvis osäker.
Vanligen har man i äldre tid använt blott en stav. Inom den
södra skidtypens område har i Östeuropa och stundom även
Skandinavien förekommit att man åkt utan stavar. Som ersättning
användes ibland ett rep, fäst i spetsarna, i vilket åkaren höll
[bild 17).
Bruket av två stavar är sent. Ett osäkert belägg finns från 1575.
1639 beskriver en författare, hur bågen av samerna användes
som en andra stav, stundom försedd med en kringla. Även vargspjutet
har brukats som stav, och det är möjligt, att ursprunget
till den andra staven går tillbaka på denna hjälpfunktion. Användningen
bör ha uppkommit vid löpning med lika långa skidor; vid
åkning med den centralnordiska, oliklånga, typen var man ej betjänt
av två stavar.
Tidiga svenska belägg på två stavar finns från finnbygderna i
Mellansverige (Säfsnäs 1757, Värmland 1837), vilket tyder på,
att det är ett från Finland inkommet bruk, som i vårt land länge
ej nått större spridning. I så fall bör bruket ha varit känt i de
finska invandrarnas hemtrakter, Tavastland-Savolax, redan på
15- och 1600-talen.
I Umeå var bruket att åka med två stavar okänt ännu på 1870-
talet och uppges ha inkommit först mot slutet av 1880-talet, vid
26