Västerbottens museum

PER-UNO ÅGREN
Det fanns allt de som kunde trolla och ställa till styggheter i min
ungdom också. Om de var i kompani med själva hin håle eller lärde
ur svartkonstboken vet jag inte. Det var ett gammalt trollfolk här i
Valbo, som var svåra på så vis att de stal mo av dens häst som de
var argsinta på. Oftast strök hästen med och var den över en ström
på isen, då de stal mo utav honom så dog han inom 2 timmar. För
det har då hänt två gånger som jag hågar här på Avaströmmen att
de stuli mo av hästarna så att det är då riktigt säkert. (Älvkarleby,
Uppl. NM).
Min farbror kom från Falkenberg en gång. Då mötte han en gubbe
som hade en skinnkrake. Farbror hade en fin häst men med
detsamma som gubben hade kört förbi honom märkte han att hästen
blivit maktstulen. Så kom en gesäll och ville åka med farbror.
»Nej hästen har blivit sjuk så han orkar inte med lasset», sa farbror.
»Har du något bröd» sa gesällen. Ja, han fick en bit bröd
och fick hästen till att tugga på den och när tuggan var teress att
gå igenom hästen, så tog han tag om den och sa: »Statt nu där Satan!»
Med detsamma tog han kraften från gubbens häst och tog
tillbaka kraften från gubbens häst och till farbrors häst. Sen körde
de förbi gubben. Sen gick farbror till Prekebokäringa och hon gav
honom en läderkula som han band i manen på hästen och sen kom
han alltid fram. (Holsjunga, Vgl. 1934. VFA 3316: 61).
Det var en änka, som hade en häst, som var så granner och så
hemskande stark, så det var inte rimmeligt. Så en gång var hon vid
kvarnen, och där kunde de förr i världen få vänta hela natten, innan
de fick målet. Frampå morgonen, när hon skulle resa, var det
en bonde, som sa till henne: »Föret ä ju trotet för de. Ta denna kakan
och ge din häst.» Ja, hon tackade, men så var hon själv så
hungrig, så hon bet av en bit, innan hon gav hästen. I detsamma
gick kraften från henne, så hon rådde knappt med att gå, men hästen
var lika stark och duktig. Se bonden hade gjort något slags
trolldom med brödet för att ta kraften från änkans häst och få över
den på sin. Men nu fick han väl inte stort krafttillskott, för det var
änkan som bet först i brödet och hon hade väl inte så mycket till
övers. Resten av kakan kunde hennes häst äta opp utan fara.
(Angelstad, Smål. 1932. LUF 3864:36).
Dra kraften ifrån hästar kunde en del bönder. »Gåsen» i Granbäck
for till Göteborg och hade den ene hästen hemma och den
andre för vagnen. För att slippa ha med sej för mycke foder, hade
han bara den ene hästen för vagnen, men han tog kraften från den
som var hemma ock, så den stod hemma och var så svetter. (Sandhem,
Vgl. 1932. VFA 3067:26).
42