Västerbottens museum

MAKTSTULEN HÄST OCH MODSTULEN KO
gången att folktraditionens botemetod att ge in blodet från rumptången
på bröd tagits upp i en läkebok. Emellertid antecknade
Linné redan 1747 under sin Västgötaresa:
Mostulne Kor skares äfven här i rumpetången, och något litet af
denna blod gifves in på litet bröd åt Koen.
I andra traditionsuppteckningar från samma tid möter traditionen
från Colerus i mer eller mindre förvanskad form. I Törners
samling av "Widskeppelser" från 1750-talet och med mellansvensk
proveniens, heter det: "När någon oxe eller ko blir
mostulen (maktlös) så syr man en röd eller blå klädesklut wid
rumpan så blir det efterhand bättre." Brunos husaktiga gumma
tar upp Colerus' recept i hushållsbibliotekets form under överskriften
"För modstulna kreatur och Kor, hvars mjölk icke är
riktig".
Andra uppgifter möter i Hedströmers beskrivning över Näsby
socken i Östergötland 1755, där det heter: "Är Hästen tröttkörder,
som Bonden behagar kalla modstulen, gifves honom in Hvitlök",
och i Craelius' beskrivning av Tunaläns, Sefvedes och Aspelands
häraders fögderie, 1774, där man "till at bota ett så kalladt
modstulit kreatur, ger det in nio korn uti en strömming".
Modstulenhet tycks ha blivit ett neutralt sjukdomsnamn under
1700-talet. I Tursens rapport till Vetenskapsakademin 1756
om en i Europa grasserande fäsjuka heter det: "Men vid slutet av
denna sjukdom är svansen slapp, som annars ej händer kreaturen,
så framt de icke äro modstulne". När P. C. Abildgaards:
Flandbok för Landtmannen 1785 utgavs på svenska i översättning
av A. H. Florman heter det i beskrivningen av den hästsjukdom
som kallas koller: "Den minsta grad af denna sjukdom, då
hästen allenast är tung i hufvudet, och blifver lätteligen kortandad,
då den rörer sig något, kallar man modstulenhet." Det danska
originalet har här termen "Dösighed". När Florman två år
senare till Vetenskapsakademien rapporterar om ondartade svulster
på oxar och hästar, som han observerat i Skåne, gör han det i
följande ordalag:
59