Västerbottens museum

TIMRING
Knuttimringen är den byggnadsteknik, som från äldsta tid fram till 1800-
talets slut dominerat det nordsvenska husbyggandet. Metoden att sammanfoga
väggar av liggande stockar, som i rätvinkliga hörn förenas med knuthak,
har i Sverige säkert förekommit sedan vikingatiden, då den infördes
österifrån som en teknisk nyhet. Den äldsta typen av knutar återfinnes
ännu i våra myrlador, där de kallas tjäringsjyror, lappsjyror eller gapasjyror,
benämningar, som antyder deras enkla form. Knuthaket består av en
halvrund fördjupning, vars djup varieras allteftersom man vill ha en gles
eller tät vägg. I gårdshusen används mera utvecklade knuttyper. 1600- och
1700-talens omsorgsfullt huggna snedhaksknutar avlöstes under det tidiga
1800-talet av de s. k. nacksjyroma, vertikalt huggna överhaksknutar med
en liten tröskel i bottnen. Senare uppträdde sågade, snickarmässiga knutar,
laxknutar och låsknutar.