Västerbottens museum

MAKTSTULEN HÄST OCH MODSTULEN KO
man brukade säja det tyst för sig själv. Om hon inte hade sagt så,
så hade hon stöle bort henne. (V. Fågelvik, Vrml. 1935. VFA
3624:35).
Konsekvensen var att man måste uppträda synnerligen
återhållsamt
i en främmande ladugård.
Man fick inte komma in i en ladugård och säga: »Va dä va
granna kor», då blev korna modstölna — det var det värsta man
kunde säga. (Edsleskog, Dalsl. 1923. ULMA 891: 5).
I fyra uppteckningar från Värmland och en från Västmanland
anges "ont öga" som orsakande modstulenheten. Jämför med
uppteckningen från Vilhelmina (s. 34) och från Hjälmseryd i
Småland (s. 40).
Det var de som hade »onne öge», de kunde modstjäle andras kor,
så de blev hängfärdiga o inte mjölka. (Rudskoga Vrml. 1936. VFA
3765:22).
Om en ko blev sådan att hon inte ville äta eller dricka utan stod
och var slö så hade hon blivit mostöla. Det var elaka människor
som tagit bort kraft. Det fanns folk som kunde ta en mä öga. De
hade sådana ögon att om de tittade på ett djur så blev det inte
som det skulle vara. Om en människa gick och hängde och inte det
var något tag i henne så fick hon heta att hon var mostöla. Det
kunde vara en annan människa som tänkte starkt på henne och
ville henne ont. El. det kunde vara någon som skecka ut tocke.
(Segerstad, Vrml. 1934. VFA 3464:34).
Fruktan för det onda ögat, för den illvilliga blickens förödande
kraft, färgade beteendet också i det vardagliga umgänget.
Det var så farligt att se på sin grannes ko och tillhörighet. Kor
eller vad som helst blev bortstöle om man tittade på det. Om man
hade något som hade varit stulet tre gånger och stulet tillbaka, då
kunde man bota bortstölenhet med det. (Holmedal, Vrml. 1935.
VFA 3620: 1).
Man märker glidningen från föreställningen om en
handling
eller ett beteende, som bottnar i en ond avsikt och förmåga, till
tron på att handlingen har en självverkande oavsiktlig effektl
47