Västerbottens museum

MAKTSTULEN HÄST OCH MODSTULEN KO
Det gemensamma för alla uttrycken är att de är bildade på
verb, de är antingen som adjektiv använda particip eller verbalsubstantiv.
Verben är av en typ som förutsätter en verkande
kraft, i form av ett övernaturligt väsen (troll, rå, vittra, gast) eller
en trollkunnig människa eller i varje fall någon som känner en
magisk teknik. Här möter olika verbala fixeringar av samma tro:
att levande varelser (och i viss mån döda ting) av en yttre ondskefull
makt kunde påföras sjukdomar. Ordbildningarna med maktoch
mod- i förleden aktualiserar denna tro kanske på ett mera
pregnant sätt än de övriga, det var själva livskraften, som de onda
makterna ville åt och kunde stjäla ifrån den levande 5 ).
Redan detta recenta material ger alltså vid handen att modstulenheten
var en modstöld, en modstjälning, och att den i de flesta
fall åstadkoms av en trollkunnig person. Om man närmare granskar
beläggen möter i flertalet fall maktstulen, modstulen använda
adjektiviskt. Uppteckningarna handlar om bot och skydd och för
sagesmännen synes ej längre någon levande föreställning om den
nyss karakteriserade sjukdomsorsaken vara aktuell. Som det återgivna
uppteckningsmaterialet visar är dock på en del håll hela
verbböjningen levande: modstjäla, modstal, modstulit. På kartan
har med särskilda tecken markerats de beläggsorter, där så är
fallet. Man konfronteras där med en levande tradition, i vilken
föreställningen om modstjälningens mekanism är medveten.
Själva ordformernas förekomst blir ett formellt kriterium på folktrons
levande eller stelnade status.
Vi har sett att modstjälningen i de flesta uppteckningarna
gällt kor eller hästar, människor blott i ett fåtal fall. Modstjälningen
har drabbat sina offer i ett par karakteristiska situationer
korna i ladugården, hästarna på färdväg, och ett par metoder synes
speciellt högfrekventa inom modstjälningens teknik: den symboliska
stölden som motsvaras av en motstöld eller bruk av "stulet
och hemburet" inom botens sektor. Vidare framkallas modstulenhet
genom beröring och beröm, ont öga och elak tunga,
vilkas bot är blodsutgjutelse respektive att fultala eller fultänka.
55