Västerbottens museum

STENÅLDERSBOPLATSERNA VID UMEÄLVEN
munikationsnätet kunde tas i bruk. Umeälven har en relativt flack
fallkurva och bör därför också ha varit en lämpligare färdväg än
t. ex. Skellefte och Pite älvar.
Olika faktorer har således inverkat på stenåldersmänniskornas
val av uppehållsort. För koncentrationen av boplatser vid Juktåns
nedre lopp och inflöde i Ume älv kan minst fyra positiva faktorer
iakttas, nämligen att på Umeälvens och Juktåns nordöstra
strand finns fyllitberggrund, som har nedkrossats till finkornigt
material, att en rullstensås — Umeälvsåsen — där korsar ett vattendrag,
att vid sammanflödet finns ett stort vattenområde, rikt
på låga öar och lugnvatten och att två vattenleder där förenas.
Vid denna boplatskoncentration finns således stränder med grus,
sand och grovmo, lämpliga för bosättning, samt goda kommunikationsmöjligheter
både på vattendragen och till lands via en rullstensås.
För boplatserna vid Hällforsen finns åtminstone tre gynnsamma
faktorer: att stränderna är låga och har ett markant inslag av
sand och grus, att uppströms och nedströms forsen vidgas älvens
lopp samtidigt som där finns lugnvatten samt att boplatserna ligger
i närheten av en fors. För de övriga boplatserna konstateras
också en eller flera av de ovan nämnda geologiska och topografiska
faktorerna.
93