Västerbottens museum

GÖRAN ROSANDER
utgående lister längs kanten. De tjänade bl. a. till att skydda fotremmen
från nötning .
Selbuskidan var en typisk fjällskida med lång smal form och
något avrundad rygg.
Finland dominerades vid 1800-talets slut av tre modeller, som
på äldre grundval framexperimenterats vid skididrottens genombrott
på 1880-talet. Modellerna användes av skidslöjdare och
övertogs senare av fabrikerna. Alla tre typerna, haapavesi-, kajana-
och ijomodellerna, var lätta, smäckra och långa. Ijomodellen
kännetecknas vidare av långt utdragen framspets samt av en avsmalnande,
tvärt avskuren bakände, kajanamodellen av mycket
långt utdragna spetsar fram och bak samt av en platt ås på översidan
och haapavesimodellen av en liknande ås, förebilden för
tornetypen. — I Sydfinland förekom skidor av den södra typen.
Nyssnämnda uråldriga modell är den helt dominerande bland
de folkliga skidtyperna i Östeuropa (bl. a. Polen, Jugoslavien,
Balticum, Ryssland].
Bland nomadstammarna i Nordasien samt bland en del östasiatiska
folk förekommer också skidor. De är merendels korta (drygt
1 m), avrundat spetsiga i båda ändar samt skinnklädda undertill.
Flera typer har den arktiska fornskidans bindning med lodrät gående
hål för snörningen (bild 10}.
Skidsport
I fråga om skidåkningens utveckling till sport har Norge och
Finland varit föregångsländer. Utvecklingen kom där igång något
decennium tidigare än hos oss. I Norge hölls den första skidtävlingen
redan 1843.
Den första kända svenska skidtävlingen ägde rum i Sundsvall,
där läroverkseleverna 1877 hade kappåkning under gymnastiklärarens
ledning. De bästa erhöll penningpris, segraren 5 kr.
1884 ägde ett märkligt skidlopp rum. Nordenskiöld hade året
före haft med några samer på en expedition till Grönland, där
dessa gjort mycket långa skidfärder inom en begränsad tid. Detta
betvivlades vid hans hemkomst av många, varför Nordenskiöld
16