Västerbottens museum

KJELL LUNDHOLM
kända lokalen torde vara Karlebotn vid Varangerfjorden samt i
södra Norges högfjällsområden. Alla lokaler kan dock ej med
säkerhet sägas vara stenåldersboplatser utan kan vara tillfälliga
uppehållsplatser från stenålder eller senare tid. I det följande
resonemanget kommer samtliga lokaler att benämnas stenåldersboplatser.
Vad menas nu med dessa olika lokaler av stenålderskaraktär
Därmed skulle förstås, att det är en plats, på vilken man vid inventering
har funnit spår av mänsklig verksamhet, som tyder på
att människor har uppehållit sig där en längre eller kortare tid
under en epok då stenredskap användes. Sådana redskap kan vara
pil- och spjutspetsar av skiffer, kvarts eller kvartsit samt skrapor
och avslag av kvarts eller kvartsit. Ibland kan också påträffas
knivar och yxor av olika bergarter. Ett annat tecken på att platsen
använts i äldre tid är att härdar eller söndersprängd sten, s. k.
skärvsten finns där. Skärvstenen skulle ha använts till "storkok"
då man i brist på metallkärl åstadkom kokning genom att lägga
heta stenar i vattnet i t. ex. träkärl. Genom upphettning och avkylning
av stenarna kom de så småningom att sprängas sönder.
De hittills kända boplatserna ligger i anslutning till vattendrag
— d. v. s. vid de älvar som har berörts av kraftverksarbeten. För
varje älvdal visar därför boplatskartorna en någorlunda jämnt
spridd bosättning genom hela skogslandet och långt upp i fjällen.
Umeälven med Juktån, vilka ingår i detta mönster, har vid inventeringarna
visat sig ha ca 250 lokaler.
Det insamlade materialet har ännu inte kunnat vetenskapligt
bearbetas och publiceras i någon större utsträckning. En första
sammanfattning av de hittills gjorda undersökningarna i samband
med kraftverksbyggen har skett i Janson-Hvarfner: Från norrlandsälvar
och fjällsjöar. Problem kring norrländsk stenålder har
också diskuterats av bl. a. Harald Hvarfner och Hans Christiansson
i tidigare årgångar av "Västerbotten". De resultat som har
vunnits visar med allt större tydlighet, att vi dels har en från sydskandinaviska
förhållanden avvikande stenålder i norra Skandinavien
dels att det gängse bruket att överföra den sydskandina-
82