Meddelanden 24 (2009) (PDF 780 kB - Nytt fönster) - Centrum för ...

jagberättaren: ”Jag skall berätta vad han uträttade … vare sig jag själv var
där eller har fått höra det av dem som är äldre”. 17 I Athanasios’ Antoniosbiografi
från 300-talets mitt, autenticitetsmarkerar berättaren inte sin egen
berättelse, utan förutsätter att hans läsare vet att han vet: ”Ni har bett mig
om upplysningar om den salige Antonios’ levnadssätt ... hur han slutade
sitt liv, och om det är sant som berättas om honom. Eftersom ni vill veta
detta för att själva kunna uppnå den iver som han ägde, är det med stor
beredvillighet jag har tagit emot ert uppdrag”, och därefter säger biografen
”Tvivla inte på det ni hört folk berätta om honom”. 18 I Berättelsen om
munkarna i Egypten från 400-talet står det rakt på sak: ”Jag såg där många
fäder som levde ett änglalikt liv … jag såg också några nya profeter som
genom sitt gudomliga levnadssätt … besitter en gudomlig kraft”. 19 I
berättelsen om Martin av Tours från 300-talets slut säger berättaren: ”Även
av det vi känner till har vi dock utelämnat en hel del, eftersom vi har menat
att det är nog att bara det mest storslagna tas med.” 20 Och till sist biografin
över Symeons stylitens liv från 400-talet: ”Visserligen kan jag för egen del
ta nära nog alla människor till vittnen på hans obeskrivliga kamper, men är
ändå rädd att min berättelse kommer att synas framtida läsare som en myt,
helt blottad på sanning … men de bör inte misstro det som här kommer att
sägas, utan helt förlita sig på det” och ”Inte bara blev jag ögonvittne till
flera underverk”. 21
Man kan dra några mycket provisoriska slutsatser av denna granskning
– som hade kunnat utökas, det finns flera jagberättelser som uppvisar dessa
autenticitetsmarkörer. För det första att berättelser vars sanning betvivlats,
har infogat dessa markörer – det gäller Johannesevangeliet, och möjligen
andra Petrusbrevet, och Antoniosbiografin. För det andra och mer intressant,
det verkar faktiskt som om det har funnits eller etablerats en
läskonvention under denna tid, som gått ut på att skilja fiktion från fakta,
dvs. sådant som har inträffat, vare sig det är övernaturlig eller ej, och
sådant som inte har inträffat. Det allra mest intressanta är att Pelagiaberättelsen
inte innehåller några övernaturliga inslag, men att berättaren
Jakob ändå så starkt framhäver dess sanning. Det kan med andra ord ha
uppstått en läskonvention inom ramen för det kristna berättandet från låt
säga 100-talet (Andra Petrusbrevet) som har skarpt skilt på sanning och
lögn, fakta och fiktion, och som kan ha inneburit något nytt i förhållande
17 SPB II, 129.
18 Athanasios av Alexandria, Antonios liv (övers. T. Hägg & S. Rubenson; Skellefteå: Artos
1991), 43.
19 SPB II, 163.
20 SPB II, 196.
21 SPB II, 237, 248.
- 30-