Meddelanden 24 (2009) (PDF 780 kB - Nytt fönster) - Centrum för ...

nismen och romarriket”, den tidiga kyrkans relation till den omgivande kulturen,
i det fjärde, ”En kristen kyrka tar form”, den framväxande kristna
kyrkan under 100 och 200-talen, i det femte, ”Treenighetslära och kristologi”,
den tidiga kyrkans dogmutveckling fram till och med Justinianus, och
i de två sista kapitlen, ”Östkyrkan – andlig mognad i gudsgemenskap” och
”Västkyrkan – försoning och förvaltning”, den delvis separata utvecklingen
i öst- och västkyrkan under perioden.
Den äldsta kyrkan är en blandning av handbokskunskap och egna
analyser av vissa texter. Boken ger en relativt god överblick över perioden
och diskussionen är i allmänhet väl balanserad, men emellanåt lite väl kortfattad
eller schematisk, som t.ex. vissa partier av diskussionen av öst- och
västkyrkans utveckling i de två sista kapitlen.
På några punkter är diskussionen något problematisk i ljuset av senare
forskning. Ett viktigt tema i boken är frågan om hur en ”judiskt präglad
förkunnelse planterades i en hellenistisk jordmån” (9). Jag är lite frågande
inför denna diskussion av två skäl. För det första ter sig bilden av en judisk
planta satt i en hellenistisk jordmån som något tveksam då judendomen
redan före vår tideräkning var rotad i en hellenistisk kultur (vilket Hedin
även själv påpekar om än bara för gruppen s.k. helleniserade judar (55)).
Mot bakgrund av senare forskning är det svårt att, som Hedin i hög grad
ändå gör, diskutera tidig kristendom och hellenism som två separata
storheter. För det andra ställer jag mig frågande inför Hedins användning av
begreppet ”hellenism”, som ofta framstår som en alltför monolitisk storhet,
t.ex. i uttryck som ”I det hellenistiska schemat…” (76), ”Inom hellenismen
var tanken…” (77), o.s.v. Jag hade här gärna önskat en större tydlighet när
det gäller mångfalden och spretigheten i kulter och religiösa traditioner,
men också att Hedin inte buntat ihop stadskult, filosofi och mysteriekult på
det sätt som han gör.
Ett annat problem är bruket av begreppet ”gnosticism”. I senare
forskning ses gnosticism i regel inte bara som ett långt mer heterogent
fenomen än vad det framstår som hos Hedin, utan det är även tveksamt om
det överhuvudtaget kan beskrivas som en riktning eller rörelse. Detta kunde
varit tydligare hos Hedin.
Till sist har boken - liksom tyvärr många andra framställningar över den
tidiga kyrkan - en manlig slagsida, senare forskning kring kvinnors roll i den
tidiga kyrkan lyser i hög grad med sin frånvaro.
Med detta sagt vill jag ändå säga att boken väl kan fungera som en
introduktion för den allmänt intresserade. Däremot har Den äldsta kyrkan
kanske inte riktigt den klarhet och tydlighet, som jag hade önskat för en
introduktionsbok på universitetsnivå – om nu detta var meningen.
- 84 -
Henrik Rydell Johnsén
Lund