Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

3.5. OTILLFREDSSTÄLLDA FÖRVÄNTNINGAR 21
Under v˚aren kom den nya politiken främst till uttryck i Skölds krav p˚a tv˚angssparande
f˚ar att dra in köpkraft. Förlaget stupade p˚a koalitionsbrödernas motst˚and och Sköld avgick
till hösten. Men kanske fanns det andra sätt att dra in resurser till offentliga sektorn?
S˚a blir det tydligt hur den nya formeln till slut växer fram. Det missnöje som fullsysselsättningssamhället
skapar - därför att drömmarna om framtiden blir större samtidigt som
obalanserna i ekonomin ökar - kan bara lösas genom ökade insatser fr˚an samhället.
I botten ligger dilemmat hur man ska förena full sysselsättning och stabila priser.
Lösningarna söker man i n˚agot som Ernst Wigforss antytt redan 1947: ”att finna en av
alla erkänd norm för en rättvis fördelning av nationalinkomsten”. 49
Det gäller s˚aledes att hitta ett sätt att fördela inkomsterna som inte driver fram inflation.
Lösningen finner de i att samhället, offentliga sektorn, drar in pengar fr˚an den privata
konsumtionen, och omvandla det till sparande. Poängen är att detta kan motiveras med
att medborgarna därmed f˚ar ut en massa andra saker än höjd privat konsumtion, s˚a som
sjukv˚ard, skola, vägar, bostäder med mera.
S˚a kan man betrakta det starka samhället som en form av tv˚angssparande, men som
kommer alla till del genom offentliga tjänster. Det är tydligt i Krister Wickmans utkast till
den viktiga skriften Framstegens politik. Efter en uppräkning av alla krav medborgarna och
samhällsutvecklingen ställer p˚a samhällsengagemang inom en hel rad omr˚aden kommer
”samhällets motkrav: ge samhället de resurser, som behövs”. 50 Det starka samhället är
svaret - det nödvändiga ur socialdemokratiskt perspektiv - p˚a de problem som uppst˚ar i ett
samhälle med full sysselsättning.
Det hela kristalliseras s˚a i Erlanders tal i första kammaren i januari 1956 där han säger
att det finns ett annat missnöje än det som en g˚ang i tiden drev fram arbetarrörelsen:
”Det är ett missnöje som jag skulle vilja karaktärisera som de stora
förväntningarnas missnöje. Den fulla sysselsättningen och den sociala tryggheten
och den ˚ar fr˚an ˚ar snabbt stigande standarden har skapat en ny tillförsikt
hos alla inför framtiden, men har ocks˚a skapat en stigande ot˚alighet över att
det inte g˚ar fortare än det gör. [...] När man är van vid - vilket man är i fullsysselsättningssamhället
- att man har en hygglig inkomst inte bara i dag,
inte bara i nästa vecka och nästa m˚anad, utan liksom ser den framför sig
˚ar fr˚an ˚ar, d˚a inriktar man sin efterfr˚agan p˚a ting, som innebär längre engagemang
b˚ade för den enskilde och för samhället. Om man har en tryggad
ställning, är det naturligt att man vill ge sina barn en hygglig uppfostran, det
är naturligt att man vill skaffa sig en bostad som är bättre än den föreg˚aende,
man kanske till och med vill skaffa sig en bil. Allt det här börjar ligga inom
räckh˚all för allt större delar av svenska folket. Men dessa l˚angtidsengagemang
är inte bara l˚angtidsengagemang för den enskilde, utan de ställer krav p˚a
l˚angtidsengagemang även för samhället: bilen kräver vägen, kravet p˚a en hygglig
utbildning för barnen kräver investeringar i forskning och skola, och
bostadskravet kräver investeringar p˚a bostadsomr˚adet för att nu ta n˚agra exempel.
[...] En förutsättning för fram˚atskridandet är att vi liksom hittills är beredda
att avst˚a fr˚an en betydande del av v˚ara resurser till byggande för framtiden, till
att bygga fabriker, kraftverk, vägar och bostäder.”
Ge oss resurserna att göra det.
49 Citerat ur Klas ˚Amark, ”Sammanh˚allning och intressepolitik - Socialdemokratin och
fackföreningsrörelsen i samarbete och p˚a skilda vägar” i Socialdemokratins samhälle - SAP och
Sverige under 100 ˚ar (Stockholm, 1988).
50 K. W-n 29.2.56 Anteckningar rörande ett handlingsprogram; OPA 4.3/008.