Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

36 Kapitel 5. Minskade klyftor
5.1 INKOMSTKLYFTOR
Arne Geijers tal var utan tvivel viktigt. I det f˚angade han upp en av tidens dallrande politiska
fr˚agor och genom att ställa LO bakom den gjorde han den ocks˚a till en av tidens viktigaste.
Fr˚agan handlade om hur l˚angt välfärdssamhället egentligen n˚att.
Här och där, kanske framför allt i den vetenskapliga forskningen, hade tvivel börjat s˚as
om välfärdsstatens kvalitativa omfattning och resultat. Makarna Inghe visade exempelvis i
den betydelsefulla skriften Den ofärdiga välfärden att m˚anga i själva verket halkade igenom
skyddsnäten. 5 Geijer anknöt öppet till boken när han deklarerade att ”den svenska välfärden
är [...] ofärdig i hög grad”. Vi har, menade han, fortfarande ”ofantliga brister i det svenska
samhället och stora olikheter b˚ade inkomst- och förmögenhetsmässigt.” Dessa brister och
klyftor avspeglar en klassuppdelning i samhället som välfärdssamhället inte lyckats bryta
ner. Självkritiskt medger Geijer att den solidariska lönepolitiken inte lyckats lösa problemen
med inkomstfördelningen. 6
Ocks˚a för Palme stod inkomstklyftorna i centrum för intresset under 1960-talet. Redan
tidigt i sin politiska bana hade han ägnat sig ˚at fr˚agan om vilka grupper som riskerade
att ramla igenom skyddsnäten, tillsammans med Assar Lindbäck. Men ocks˚a ˚at inkomstfördelningen.
I mitten av 1950-talet sitter Olof Palme och skriver p˚a ett avsnitt till en studiebok för
SSU om jämlikhet. Till sin hjälp har han ett underlag - skrivet av Assar Linbäck. I det redovisar
Lindbäck bland annat resultatet fr˚an nationalekonomen Ragnar Bentzells d˚a precis
publicerade undersökning om inkomstfördelningen fram till 1948. Det var ett positivt resultat,
eftersom Bentzell kunde visa att en tämligen kraftig inkomstutjämning hade ägt rum
mellan 1935 och 1948. Utredningen kunde ocks˚a tolkas s˚a att utjämningen var ett resultat
av framg˚angsrik socialdemokratisk politik. 7
B˚ade i sina egna och Tage Erlanders tal lyfte Palme ofta fram Benzells resultat. Det
framgick förvisso av dem att inkomstklyftorna var nog s˚a stora, men eftersom det tydde p˚a
att reforminriktad politik faktiskt hade minskat klyftorna fanns det väl inga skäl att tvivla
p˚a att 1950-talets stora sociala reformer inte skulle f˚a samma resultat. Eller?
N˚agra ˚ar innan inkomstklyftorna blev en stor fr˚aga i offentligheten hade tecken p˚a att
inkomstutjämningen inte fortsatt dykt upp i n˚agra statliga utredningar, bland annat i den av
Palme ledda studiesociala utredningen i början av 1960-talet. Olof Palme f˚angade snabbt
situationen.
V˚aren 1964 h˚aller SSU kongress. I Bl˚a Hallen i folkets hus - för övrigt samma lokal
där han sex ˚ar senare lyfter fram Arne Geijers tal - yttrar han följande närmast profetiska
ord: ”Det som ˚aterst˚ar är emellertid att förverkliga jämlikheten. Vi behöver bara studera
inkomststatistiken eller förmögenhetsfördelningen för att f˚a en ˚ask˚adlig bild av vad som
ännu ˚aterst˚ar.” 8
Följande ˚ar medger han att utvecklingen mot inkomstutjämning stannat av
och varnar för konsekvenserna. ”En jämnare inkomstfördelning och en jämnare
förmögenhetsfördelning är enligt mitt förmenande en avgörande förutsättning för framstegen.”
Bara för att landet blivit rikare och den allmänna standarden höjs försvinner inte
problemen med inkomstklyftorna, menar han. Kanske är den regelrätta fattigdomen utrotad,
men klyftorna, avst˚andet mellan människorna minskar inte för det. I själva verket uppst˚ar
5Gunnar Inghe & Maj-Britt Inghe, Den ofärdiga välfärden (Stockholm, 1966).
6Arne Geijer, inlägg vid Sveriges socialdemokratiska partis extra kongress, 22/10 1967, ur protokollet.
7Assar Lindbäck, ”Jämlikhet - utkast till diskussionsinledning i teamet m˚andagen den 18/4 1953”,
OPA 4.3/001.
8 ”Politik är att vilja” , tal vid Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbunds kongressfest i Bl˚a
Hallen 12/5 1964, OPA 2.4.0/004-10, även i Politik är att vilja (1968).