Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

34 Kapitel 4. Idépolitikern Palme
Nästan mitt i sin politiska bana tog Palme över partiledarskapet efter Erlander. Det var
16 ˚ar sedan han börjat arbeta hos honom; och han hade drygt 16 ˚ar kvar i livet. Ocks˚a
hans tal till partikongressen, den 4 oktober 1969, f˚angar p˚a sätt och vis centrum i Palmes
politiska gärning. Typiskt nog döpte han det till ”Erfarenhet och förnyelse”.
Socialdemokratin är, säger Palme, en folkrörelse som inte l˚ater sig styras av enskilda
personer, ”partiets politik växer fram i en demokratisk process som ytterst bygger p˚a de enskilda
medlemmarnas aktiva medverkan”. Palmes uppgift var att ”lyssna till rörelsen”; och
s˚a summerade han allt socialdemokratin ˚astadkommit: vi har ”˚at vanliga människor givit
bättre sociala förh˚allanden än n˚agot annat system som finns eller funnits.” Men s˚a lägger
han till sitt speciella signum: ”Att i dagens samhälle st˚a stilla betyder att med stormsteg g˚a
bak˚at.”
Därför m˚aste socialdemokratin visa att demokratin har handlingskraft, visa att sociala
framsteg är möjliga. Olof Palme pekar ut tre huvuduppgifter inför framtiden. Det är tre
huvuduppgifter som i m˚angt och mycket sammanfattar det centrala i Palmes politiska arv,
som han under hela sin politiska gärning försökte utarbeta praktiska - men varierande -
lösningar p˚a.
För det första, menar Palme, m˚aste man ”förhindra att den tekniska utvecklingen f˚ar
orimliga konsekvenser”.
Det var förvisso en ytterst tidsbunden formulering. Mot slutet av 1960-talet började
allt fler signaler komma om tillväxt- och flyttlasspolitikens baksidor och det stigande
missnöjet med dess konsekvenser: nedsmutsning, bortrationalisering av arbeten och hela
näringsgrenar, h˚ard arbetsmiljö, stress och osäkerhet. LO kunde redovisa chockartade
siffror - runt 80 procent av arbetarna ans˚ag att deras arbetsmiljö var riskfylld. Hade 30
˚ar av socialdemokratisk politik inte n˚att längre? Det gjorde fr˚agan akut och brännande, och
Palme försl˚ar ett batteri ˚atgärder där framför allt en ny satsning p˚a näringspolitik stod i
förgrunden.
Ty ett gott samhälle kan bara växa fram om människor känner att de själva kan styra och
kontrollera utvecklingen i samhället. När anonyma krafter tycks styra blir människor otrygga,
tappar förtroendet för demokratin och därmed dör en bit av framtiden. Förutsättningen
för framsteg är, och det ˚aterkom han ofta till, att människor känner sig trygga, först d˚a
kan de växa och kasta av sig oken. ”Det behövs helt enkelt ett starkt samhälle” som kan
”p˚averka produktionens inriktning och fördelning i stort”.
För det andra ska partiet ”vidga och fördjupa demokratin i Sverige”. Ocks˚a här talade
han djupt ur sin egen övertygelse. Ty ett ”starkt samhälle” är enbart möjligt att förverkliga
om alla känner sig delaktiga, om politiken ”är ˚atkomlig, möjlig för var och en att bedöma”.
Och d˚a kan demokratin inte förbeh˚allas enbart de allmänna valen, den m˚aste ”förankras
nära vardagen”. Därför är det, säger han, ”utmärkt om vi kan decentralisera s˚a m˚anga fr˚agor
som möjligt till det kommunala planet”. Framför allt riktade han emellertid ambitionerna
mot arbetslivet. Demokratins arbetsmetoder f˚ar inte ta stopp vid fabriksportarna, 1970talets
stora fr˚aga är företagsdemokratin.
Till sist manade han till kamp för jämlikheten. Vi har, menar han ”mer än andra blivit
medvetna om de starka krafter som i det moderna samhället verkar i riktning mot ökade
klyftor” därför är det socialdemokratins uppgift att fortsätta kampen för jämlikhet med
alla till buds st˚aende medel. ”Vi m˚aste fortsätta att bygga ut samhällets institutioner, den
offentliga sektorn, till stöd för jämlikheten.” Och det är ingen kamp som enbart berör en
minoritet. ”Jämlikheten gäller alla”. 44
44 Erfarenhet och förnyelse: avslutningsanförande p˚a SAP:s kongress 4/10 1969, OPA 2.4.0/017,
även i Att vilja g˚a vidare (1974).