Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

7.1. DET NYA TJÄNSTESAMHÄLLET 53
blir genom den offentliga förvaltningen och de gemensamma verksamheterna
som de kvalitetskraven kommer att tillgodoses.”
Palmes sätt att formulera situationen p˚aminner mycket om argumenten fr˚an 1950-talet,
och det är klart han vill inskärpa sensmoralen: vi hade rätt. Samtidigt dyker här upp en ny
betoning:
”[Ä]ven om vi ser ur ren sysselsättningssynpunkt tror jag att detta är
nödvändigt. [...] Nu är det framför allt den kvinnliga arbetskraften som söker
sig ut p˚a arbetsmarknaden. [...] Vi har sv˚art att finna sysselsättning ˚at alla
dessa kvinnor. [...] Jag skulle tycka att det vore bra om vi kunde öka
förvärvsprocenten fr˚an 75 till 80 procent av den vuxna befolkningen. Jag tror
att denna sysselsättningsökning i hög grad st˚ar att finna i den offentliga verksamheten.
Det skall inte ske för att vi till varje pris skall finna arbete för
människor, utan därför att vi har otillfredsställda behov när det gäller barntillsyn,
omv˚ardnaden av gamla människor i samhället, sjukv˚ard och m˚anga
s˚adana omr˚aden.” 3
Knappt tjugo ˚ar senare hade Sverige med marginal passerat 80 procents
förvärvsfrekvens. I inget annat land i världen arbetade en s˚a stor andel av den vuxna befolkningen.
Det lönar sig att ställa ut politiska visioner.
När Olof Palme ocks˚a kopplade samman offentlig verksamhet med sysselsättning
öppnade han ocks˚a för en vidgad syn p˚a offentliga sektorn där inte enbart medborgarnas
”otillfredsställda förväntningar” och ”jämlik tillg˚ang” betonades utan även att offentliga
sektorn var en stor arbetsplats - inte minst en kvinnlig s˚adan. Och om det är en arbetsplats
- d˚a borde väl samma visioner som han formulerade om arbetslivet inom industrin ocks˚a
gälla den offentliga verksamheten?
Här börjar emellertid tvetydigheten. Första g˚angen, mig veterligen, Palme riktar
blickarna mot kvinnornas arbetssituation handlar det om kvinnornas l˚aga löner inom offentliga
sektorn. Det verkligt intressanta är dock att Palme uppenbart uppfattar just den
gemensamma kontrollen över denna sektor som ett verktyg att förbättra kvinnornas situation:
”Min synpunkt är enkel: Vi kan inte fortsätta att exploatera en stor grupp
av människor, framför allt kvinnor, utan vi vill ge ˚at dem rättvisa. Det är vad vi
gjort. Här har stora kvinnogrupper h˚allits ner i l˚aglöner inom stat och kommun,
p˚a v˚ardsektorn och p˚a andra omr˚aden, p˚a det att vi m˚a betala l˚aga skatter och
avgifter. Det är ett slags exploatering. Men den andra sidan av detta är att vi
f˚ar g˚a och säga att vi solidariskt f˚ar ta konsekvenserna p˚a skatteomr˚adet.” 4
Den ena poängen här är att det offentliga i denna verksamheten - att det ytterst är medborgarna
som äger och driver den - för med sig en unik möjlighet. Man kan d˚a genom
demokratiska beslut ˚atgärda exploateringen. Den andra poängen är att den möjliga öppning
som l˚ag i detta vidgade perspektive p˚a n˚agot sätt försvann. Palme talade sedan inte p˚a
länge om kvinnors arbetssituation inom offentliga sektorn, i synnerhet inte kopplat till den
demokratiska kontrollen över den.
Det är märkligt. Palme menade - ˚atminstone under 1960-talet - att Sverige hade
genomg˚att en mycket omfattande ”socialisering och demokratisering” i takt med att offentliga
sektorn växt. 5 Det är förvisso sant att ”socialisering” var ett ytterst sällsynt ord i
3 Anförande vid Svenska kommunaltjänstemannaförbundets kongress 20/ 9 1972, OPA 2.4.0/041.
4 Tal av statsminister Olof Palme vid Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbunds 13:e kongress
5/9 1972, OPA 2.4.0/040b.
5 ”Välst˚andets drivkrafter” - TV-debatt 8/6 1965, OPA 2.4.0/005.