Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

8.4. ARBETE - EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET 71
läsa i allt fler uttalanden av industriledare och professorer som med en blandning
av förv˚aning och kanske lite förtjusning säger: Det blev ingen revolution,
det blev ingen revolt. Ty de behöver icke svälta. Vi ser till att de f˚ar understöd.
S˚a kan det vara rätt fördelaktigt för ˚aterh˚allsamheten i lönekraven och
för produktiviteten i näringslivet att en viss andel av den arbetsföra befolkningen
st˚ar utanför. Genom naturligt urval blir det väl det l˚agproduktiva, de minst
lönsamma som hamnar där. V˚art samvete är rent. Ty de svälter ju inte. Detta
är egentligen en mardröm.”
När Ronald Reagen och Margaret Tatcher tillträdde sina ämbeten 1979, när nyliberalismen
inte bara svepte över den övriga världen utan fick sina talföra proselyter även i Sverige
hade Palme redan sett vad som var p˚a g˚ang och tagit ställning. P˚a partikongressen 1978 gav
han klart besked:
”Det strider mot grundläggande principer för den demokratiska socialismen.
Vi anser att varje människa skall ges rätt och möjlighet att delta i produktionen,
i det gemensamma arbetet för en bättre vardag och en bättre framtid. Vi
kan vidare aldrig acceptera att enskilda människor skall betraktas som utstötta
och fördömda. Det ögonblick man sviktar i denna princip börjar socialismen
att förvittra som humanistisk idé och som drivkraft för klassamhällets avskaffande.
Jag har sagt förut att det f˚ar inte finnas vi och de, det finns bara vi!” 60
Det var en st˚andpunkt han behöll under 1980-talet. Nyliberalismens frammarsch
ändrade ur den synvinkeln ingenting. Men allvaret ökade. Till de samlade LOombudsmännen
säger han 1981:
”Den nya högern är lika revolutionär som den nya vänstern var i den
meningen att de är ute efter verkligt grundläggande förändringar av v˚art
samhällssystem.[...] Den s˚a s k högerv˚agen ute i världen innebär en strävan
tillbaka till en renodlat kapitalistisk marknadsekonomi, till förh˚allanden som
delvis r˚adde innan en politik för full sysselsättning och social välfärd p˚a 1930talet
började sl˚a igenom i Västerlandets industriländer. [...] S˚a länge dessa
idéer var att betrakta som skrivbordsprodukter var det inte s˚a farligt. Men
nu har man i flera länder börjat tillämpa dem. Det praktiska resultatet är
förskräckande.”
Men fasan blandas ocks˚a redan här med obändig tro. Nyliberalismen är för verklighetsfrämmande
och människoovänligt för att kunna f˚a n˚agot stöd bland människorna. Politiken
kommer ”att möta ett bestämt och h˚ardnackat motst˚and”. Redan 1981 förklarar han att
högerv˚agen är p˚a sin upphällning. 61
Högerv˚agen lägger sig emellertid inte. I stället ansluter sig fler länder, fler politiker och
inte minst - allt fler ekonomer. 1984 bekämpar Palme den fortfarande.
”Tar man bort nyliberalismens garneringar ˚aterst˚ar en kärna, en egentligen
mycket brutal kärna: Stor arbetslöshet och svaga fackliga organisationer
leder till att arbetare och tjänstemän f˚ar sv˚arare att göra sig gällande p˚a arbetsmarknaden
och i samhället över huvud. De blir rädda om sin ställning, känner
sig lättkvästa, v˚agar inte ställa krav som kan tas illa av arbetsgivarna. Deras
förm˚aga till strid och mot˚atgärder blir begränsade.” 62
60 Anförande vid LO:s 20:e ordinarie kongress 23/9 1981, OPA 2.4.0/097-04.5.
61 Inledningsanförande vid SAP:s 29:e ordinarie kongress 15(9 1984, OPA 2.4.0/110-10.
62 Anförande vid valupptakt i Södertälje 10/8 1985, OPA 2.4.07115 -04.