Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

Kapitel 2
Arvet efter Palme - en inledning
När Olof Palme brutalt sköts ner p˚a öppen gata i Stockholm hade han varit verksam i
politikens absoluta centrum i nästan 33 ˚ar.
Hösten 1953 anställdes han - 26 ˚ar gammal - av statsminister Tage Erlander som dennes
personliga sekreterare. Statsministerns stab var med nutida m˚att ännu ytterst anspr˚akslös
till sitt omf˚ang, ett skrivbiträde och en vaktmästare. I Palme fick Erlander en ständigt
närvarande sparringpartner, med vilken han kunde diskutera politisk strategi och politiska
idéer. I 12 ˚ar kom de att arbeta nära tillsammans.
1955 valdes Palme med knapp marginal in i SSU:s förbundsstyrelse som studieledare,
en post han behöll till 1961. Han blev snabbt en populär föreläsare med politisk idéhistoria
som specialitet och en frontfigur när det gällde SSU:s inställning i skolfr˚agor.
Tre ˚ar därefter blev han riksdagsman, 1963 konsultativt statsr˚ad och 1965 upphöjdes
han till kommunikationsminister och lämnade därmed Erlanders närhet. 1967 övergick han
till utbildningsdepartementet som minister. Han hade d˚a suttit ordförande i en rad viktiga
utredningar om utbildningsväsendet.
1 oktober 1969 valdes han till ordförande i det socialdemokratiska arbetarepartiet och
tv˚a veckor senare tog han över statsministerposten. I drygt 16 ˚ar ledde han Sveriges största
parti. Under 10 av dessa var han dessutom statsminister.
Olof Palme var i alla dessa sina roller med och byggde det moderna Sverige och den
moderna välfärdsstaten.
För det har han egentligen aldrig f˚att n˚agon riktig erkänsla.
Det är egentligen märkligt. När Olof Palme började arbeta hos Tage Erlander var
samhället näppeligen särskilt starkt i den mening vi idag lägger i ordet. 25 kronor av
100 intjänade drogs in i skatt, knappt 15 av dessa gick till det som brukar kallas offentlig
konsumtion - det vill säga sjukv˚ard, skola, förvaltning med mera. Resten betalades efter
omfördelning tillbaka till medborgarna i form av barnbidrag, folkpension och andra bidrag.
1953 var Sverige s˚aledes en högst ordinär välfärdsstat som i första hand levererade
grundtrygghet för att lyfta folk ur fattigdom. Ännu i början av 60-talet tillhörde vi
västvärldens genomsnitt. Det var s˚aledes innan sjukpenning, innan ATP, innan Rehn-
Meidnermodellen, innan Harapsundskonferenserna, innan satsningen p˚a offentliga tjänster.
Kort sagt: före det som vi idag betraktar som välfärdsstaten och den svenska modellen.
När Olof Palme dog hade Sverige däremot världens största offentliga sektor. Nästan
40 procent av Sveriges yrkesverksamma var offentligt anställda. De totala offentliga utgifterna
motsvarade 65 procent av bruttonationalprodukten, de offentliga transfereringarna
- pensioner, barnbidrag, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring etc - motsvarade lite mer än 30
procent av BNP.
Samtidigt arbetade en större andel av den vuxna befolkningen än i n˚agot annat land,
främst beroende p˚a att kvinnorna kommit ut p˚a arbetsmarknaden. Vi hade en av världens
7