Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

3.6. PALME TRÄDER FRAM 23
”Kontantbidragen har den stora fördelen att de lämnar mottagaren största
möjliga valfrihet vid valet av konsumtion och den ökade valfriheten har varit
en grundläggande princip i familjepolitiken. Men det finns omr˚aden där
det självfallet m˚aste bli orimligt att tillämpa denna princip. Det kan inte falla
n˚agon in att försöka bygga v˚art undervisningsväsende p˚a kontantprincipen,
inte heller förlossningsv˚arden eller den förebyggande mödra- och barnav˚arden.
Det finns m˚anga andra fall, d˚a samhälleliga institutioner kan och bör bjuda
en god service utan n˚agra nämnvärda kostnader för medborgarna. Man kan
kalla det för en form av naturahjälp. [...] Det intressanta är att den allmänna
standardutvecklingen och strukturförändringen i samhället medfört, att s˚adana
institutionella förändringar m˚aste tillmätas ökad vikt i familjepolitiken. [...]
allt fler gifta kvinnor vill f˚a möjlighet att h˚alla fast vid förvärvsarbetet efter
gifterm˚alet. D˚a blir det ocks˚a en uppgift av stor angelägenhet att skapa s˚adana
institutioner som underlättar de gifta förvärvsarbetande kvinnornas ställning
genom daghem, eller andra kollektiva anordningar för att underlätta hemarbetet,
förbättrade möjligheter till deltidsarbete o.s.v.” 58
Kort sagt, vad som kom att äga rum under 1970-talet.
Olof Palme gjorde idéerna till sina egna, de utgör grunden i hans politiska ˚ask˚adning.
Han kom s˚a sm˚aningom att vidareutveckla och radikalisera dem.
3.6 PALME TRÄDER FRAM
Mot slutet av 1950-talet började han allt mer synas i egen hög person. 1958 blir han riksdagsman.
I sitt ljungfrutal i första kammaren motiverar han ATP med att det är dags att ta
konsekvenserna av den klassutjämning som ägt rum ocks˚a p˚a socialförsäkringens omr˚ade:
”Dagens ungdom växer upp i ett samhälle med full sysselsättning, en stigande
standard och ett betydande m˚att av social trygghet. Den räknar med detta
som n˚agonting helt naturligt. Det betyder för dem ett mycket större m˚att av
frihet än tidigare generationer haft. [...] Paradoxalt nog använder de den ökade
friheten till att binda sig h˚ardare för framtiden och för l˚angsiktiga utgifter.
[...] Ett plötsligt ras i inkomsten betyder för en s˚adan människa n˚agonting
av en katastrof. Den människan upplever det som en verklig fattigdom. [...]
Hela den moderna socialpolitiken har därför inriktats p˚a att utöver bottenskyddet
garantera en n˚agorlunda bevarad levnadsstandard för att undvika s˚adana
plötsliga svängningar i inkomsterna. Att trygga bottenskyddet var 1930-talet
problematik. En bevarad levnadsstandard är 1950-talets m˚alsättning.” 59
Men här börjar ocks˚a synas att Palme kräver n˚agonting mer än enbart trygghet. P˚a
SSU:s kongress 1958 tar han upp skriften Framstegens politik och menar att den handlade
om kapitalbildningens problematik.
”Först och främst gäller det att f˚a till st˚and en tillräckligt stor kapitalbildning,
att f˚a allt det sparande som behövs för att vi skall kunna klara byggandet
av kraftverk, skolor, sjukhus, bostäder och allt annat som vi vill ha i framtiden.
Vidare m˚aste denna kapitalbildning ske i demokratiska former, s˚a att
människorna själva positivt skall vilja en tillräckligt hög kapitalbildning. För
det tredje m˚aste kapitalbildningen äga rum p˚a ett s˚adant sätt, att det icke ökar
58 Utkast till familjepolitiskt föredrag 1956-02-20; OPA 4.3/006.
59 Ang. ändring i lagen om folkpensionering, FK 17 24/4 1958.